Rockplock

Ett helt allminderligt rep. En helt vanlig måndagskväll. Efter en helt vanlig arbetsdag. Lite trött efter en dag på kontoret. Hem, mat till barnen och till mig själv. In med guran i bilen och sedan iväg till stan och repan. Grabbarna är på plats och vi sätter igång. Gamla och nya låtar blandas. Sådana vi just gnuggat in och sådana vi nästan glömt. Snack om att ordna en traditionell Tectylfest i augusti. Speciellt sedan spelningen på Uppsalahem gick om intet. Det behövs en spelning in spe för att krydda tillvaron. Hur som helst, väl igång så svänger det och sitter ihop. Som en kedja där varje länk är lika stark. Och så kommer då den där obetalbara känslan. Känslan som bara finns i musik. Känslan som gör att man bara fortsätter och fortsätter. Och kommer att fortsätta så länge fingrarna orkar, och rösten och kroppen. Rocka på. Man blir aldrig för gammal, aldrig för trött-

Ligger och kontemplerar, samtidigt som jag bloggar. Man är ju man, och därmed begåvad med god simultankapacitet. Solen strålar in genom de handblåsta fönsterglasen, i mina blyinfattade fönster. Förutom att jag påminns om att det kanske är dags att överväga en putsning av vindögonen så blir jag också påmind om det där som kallas vår. Luften, som kommer i pustar genom fönsterspringan, innehåller något särskilt. Ett budskap från Bore om att han lägger av snart, för denna gång. Ett vindburet löfte om återkommande liv. En doft av närande astronomiska strålar i antågande.
Det är så att det spritter i tio gamla fingrar och en i övrigt sliten och sargad kropp.
Ikväll skall jag spela. Spela så att fingrarna får springa av sig, som kor när de släpps ut på grönbete, efter en lång vinter. Vår som nalkas och en kväll fylld av musik, människor som dansar av glädje och lust samt euforin som förhoppnings infinner sig när det börjar svänga så där magiskt. När samspelet mellan grabbarna i bandet fungerar med bredbandstelepati. Då, då är det gott att leva.

Mvh
Sten

Tectyl sprider sig över den digitala världen som en löpeld. Två tunga låtar, rakt av från repet, med dräglig kvalitet – trots att filmats med en vanlig enkel videokamera, ligger nu på tuben. En till låt på gång. Eget konto på Facebook, en hel del att putsa på men med potential. Till detta vår, vid det här laget, etablerade hemsida www.tectylrock.se.
Till detta skall läggas att vi är till salu på blocket.se.
Vår närvaro på nätet ökar och allt fler får tillfälle att ta del av oss.
Nu kommer förfrågningar om spelningar inte bara från Uppsala och Uppland. Med denna nävaro globalt kommer nu anbud från Mogoliet, Burkina Faso, Buthan, Brunei och Säffle.
Det ser inte bättre ut än att gubbarna får räkna med fler dagar på vägen. Kuskande på turnéer runt klotet kommer att öka. Och i grund och botten är detta inte mer än rätt; varför ska det bara vara Svenskar i Uppsala- och Stockholmstrakten som skall få njuta av våra genuina tolkningar av kontemporära geniers musik. Nej, det är dags att dela med sig till fler, var än i världen dessa törstande öron än må befinna sig.

Ytterligare ett steg mot det slutgiltiga genombrottet tas inom kort, då The Tectyl i repartagen läggs upp på youtube. Råa videoavsnitt direkt från rep-lokalen. En inblick i den något gråare delen av rockstjärnors vardag. Oklippt, oredigerad, naken och äkta rock direkt från källan. Inga filter – bara precis som det är. Filmat med en enkel dogma-videokamera med en mikrofon som är därefter. Trots det anar man äktheten och den genuina musikaliteten i musiken, glädjen och samarbetet mellan medlemmarna och svänget som inte går att ta miste på.
Nu kan snart våra beundrare runt om i hela världen äntligen avnjuta både ljud och bild.
Närhelst det önskar kan de i princip kliva rakt in till oss i repan och vara med.
Det är fansen värda, efter all denna tid de varit med och lojalt stött oss i vår strävan.

Och så lades 2010 till handlingarna och elvan rullar försiktigt igång, dag för dag. Ett oskrivet notblad i livets partitur, fyllt dock av förhoppningar och tillförsikt. Bandet låter bättre än någonsin och vi betar av och sätter allt knepigare låtar. En härlig känsla att brotta ned en komplicerad låt till dess att varje del sitter där den skall och alla delar till slut sitter ihop och börjar svänga. Svänga så där magiskt så att det pirrar ända ned i maggropen och själen får vingar för några korta ögonblick.
En spelning på gång. Och det är inte vilken spelning som helst; vi skall lira på Annika Eehns kalas. Den famösa gitarristen i damorkestern Kattestroferna, med andra ord.
En bra start på året således, och ännu bättre kommer det att bli – det har jag bestämt på känn.

M v h
Sten

När det nästan osannolika erbjudandet om att få spela på en musikfestival i Davoli, Kalabrien, visade sig vara i högsta grad seriöst har vi studerat Kalabrien i allmänhet och Davoli i synnerhet. Från att ha varit på gränsen till fördomsfull i uppfattningen om Kalabrien har uppfattningen ändrats avsevärt. Talade i fredags med en veterinär, uppväxt på Sicilien. Han kunde berätta att det i många stycken är samma kultur i Kalabrien som på Sicilien. Visst, även där finns maffian, men den ägnar sig huvudsakligen åt brottslighet av större dignitet. Hade vi slagit oss ned och startat en fabrik eller ett stort hotell så hade drangan hört av sig. Några musikanter som kommer dit, inbjudna av traktens söner och döttrar, är inte något de bryr sig om.
Vad gäller säkerheten på gator och torg, sa Antonino att han var mer tveksam att låta sina barn gå ut på gatorna i Borlänge (där han bor och verkar) än i en by i Kalabrien.

Folket i Kalabrien är, precis som på Sicilien, oerhört gästfria och generösa. De som kommer dit som inbjudna gäster tas furstligt omhand.

Google, som tycks ha varit överallt, har även fotograferat Davoli och trakterna där omkring. Det har gjort det möjligt att promenera runt, med hjälp av nättjänsten, och se omgivningarna i 360 grader. Fascinerande! Standarden på hus och bilar indikerar att det inte är så fattigt som jag levde i tron att det var. Att döma av gatuvyerna hade detta lika gärna kunnat vara i norra Italien. Bilarna var moderna och fräscha, och ett antal var av mer exklusiva märken från Tyskland. Landskapet visade sig vara riktigt vackert och den rikliga förekomsten av hotell visade att detta var turisttrakter. Utmed kusten, några kilometer nedanför det i bergen belägna Davoli, sträcker sig en lång och vacker sandstrand. Söder om denna strand – ett blått medelhav, och sedan Afrika.

Festivalen, som förutom Tectyl skall innehålla flera band och artister, genomförs i närheten av havet. En scen kommer att byggas vid havets strand, med gott om plats för traktens musikälskare och ditresta turister.

Augusti är ju i de södra delarna av Europa den stora semestermånaden. Allt talar för att trakterna då är fyllda av turister, bland annat från nordligare delar av Italien.

Ser för mitt inre hur vi äntrar en scen invid medelhavets strand. Kring scenen ett festområde med barer, tält och stånd. Hundratals människor rumlar lyckliga omkring, dricker kalabriskt rödvin och ser fram emot kvällens mest exotiska inslag – rockbandet från det fjärran nord. Skandinavisk rock, vikingarna med sväng.
Kvällen är förtrollande varm och magisk. Klockan är strax efter nio och det är dags. Med pirr i magen ställer vi oss på scenen och blickar ut över den månghövdade publiken. Till en början möts vi av en fullständig tystnad. Efter de två första takterna av Where have all the good times gone bryter jublet ut och det blir allsång på refrängerna. Två timmar senare lämnar vi scenen, badandes i svett.
Vi har rockat Kalabrien. Gensvaret har varit magiskt. Fast klockan närmar sig midnatt är temperaturen nästan trettio grader i luften – och fyrtio i blodet.
När vi tagit oss igenom skarorna av uppskattande italienare och andra nyblivna beundrare sätter vi oss en stund i strandbrynet och badar våra fötter i oceanen.
Efter en snabb utvärdering är vi rörande överens om att detta var våra livs bästa spelning. När vi broderligt delat på flaskan med bubbel gick vi upp till festplatsen igen och festade oss till yrsel och eufori.

Pietro (Sten)

Man har visserligen fått viss vana av att vara ett föremål för kvinnornas längtan och trängtan. Gångerna när man stått där i skurar av skabrösa förslag från echaufferade damer nedanför scenen är oräkneliga. Att bli betraktad som ett sexuellt objekt, något man projicerar sina innebrända lustar mot, är således inget nytt för mig. Ett liv som rockstjärna leder till fördragsamhet med objektifieringen. Det är väl så, vare sig man vill eller inte, att man representerar något erotiskt laddat och svåruppnåeligt. Smällar man lärt sig att ta, med tiden. Att tampas med gruppisar har man lärt sig den hårda vägen.
Även om det som regel är en av avigsidorna med livet på vägen så måste man väl ändå, i ärlighetens namn erkänna, att det ibland varit ganska trevligt.

Trots detta fick vår närvaro på blocket.se mig att haja till en smula över hur kommersiell branschen har blivit. Att vara till salu på en nätbutik och auktionshemsida var att ta ytterligare ett steg till.

Till salu: Tectyl. Fyra bättre begagnade musikanter i sina bästa år. Begåvade med musikalitet, god färdighet å relevanta instrument, kunniga i många goda rockklassiker, samspelta och inte helt befriade från estetiska företräden. Garanterar en god och genuin underhållning under flera timmar. Kravmärkt: d v s utan några tillsatser av förinspelat material, lagt på hårddiskar och syntar. Riktigt levande musik, med andra ord.

Nåväl, vi får väl se vilka beställningar annonsen leder till.

Mvh
Sten

Så kom då kvällen då Tectyl åter skulle lira på Queen Victoria, i sällskap med ytterligare fyra gäng. Åtta band blev det således inte. De fem gäng som kom utgjorde dock en kul blandning av stilar. Först ut var ett gäng som lirade habil country. Mjukt och melodiskt med inslag av akustiska instrument. Sedan övertog Överrock scenen och spelade svenska rockklassiker – med den äran. Det hedrar dem att de tar vara på den skatt som få andra gör, Nationalteatern, Tomas Ledin, Magnus Uggla.
Sen kom vi och körde Where have all the good times gone?, Let it all go, Daytripper, Boys are back in town, Shake your moneymakeroch House is rocking. Det kändes som det satt, redan från början. Telepatin och psykologin fanns där. Ögonkontakten, glädjen, svänget som kom där av. Intressant var det också att ge järnet från första till sista låt. Vanligtvis har man trettio, fyrtio låtar på sig att få upp farten.
Efter oss kom Jelly Bellys och körde sextiotal, på sedvanligt proffsigt sätt. Vi har haft JB som gästband, för länge sedan, och de höll stilen.
Sist ut på scenen klev ett gäng hårdrockare. Och hård rock blev det. Högt, skitigt och svängigt. En bra blandning som sagt var.
När kvällen var slut kan vi konstatera att detta inte var den sista spelningen på QV.

God natt! Eller så är det helt enkelt dags att säga god morgon.
Mvh
S