Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the onecom-ilotheme domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the twentynineteen domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the twentyseventeen domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the twentysixteen domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the twentytwentyfive domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the twentytwentythree domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the twentytwentytwo domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php on line 6114
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php:6114) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 630
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-includes/functions.php:6114) in /customers/a/8/0/tectylrock.se/httpd.www/blogg/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 638
Rockfilosoferande – Rockplock
För att mer handgripligt och materiellt visa vår tacksamhet för Roger Schwalbes kulturella insatser räcktes idag över en flaska Jack Daniels till den samme.
Detta skedde strax intill bondkyrkan, invid obelisken som restes för att hedra krigarkungen Gustav II Adolf. Lejonet från Norden. En synnerligen adekvat inramning.
Vän av ordning kanske ställer sig skeptisk till det omdömesgilla i att skänka starksprit till en äppelkindad yngling som Roger. Då skall det betänkas att Jack Daniels, för oss förhärdade rockstjärnor, mer betraktas som en sportdryck.
En dryck att fukta strupen med inför skönsång, hålla vägdammet borta med på långa turnéer, finna energi och inspiration i samt, understundom även användas som flyktsoda när bluesens dunkel tränger sig igenom muren av ljusa minnen.
Vidare må somliga ifrågasätta lämpligheten i att ge alkohol till en kyrkans man. Roger är ju gudbevars en lojal tjänsteman inom den svenska kyrkan.
Vad det beträffar må man dra sig till minnes att Jesus, guds son således, var en inte helt oäven vinmakare. Enligt den heliga skriften lär hans vin ha varit av mycket god kvalitet. Inte vilket rödtjut som helst. I och med att han gjorde sitt vin av enbart rent vatten var det dessutom helt utan tillsatser, ja till och med veganskt. Och hållbart.
Vi tycker oss därmed kunna rättfärdiga vårt alkoholstinna tecken på tacksamhet. Att Roger dessutom, allt som oftast, spottar i glaset gör oss trygga i förvissningen om att gåvan inte kommer att riskbrukas.
Slutligen är Jack Daniels ett logiskt bidrag till kontinuitet då Roger mottog en dylik flaska vid mottagandet av Stora Tectylpriset 2018. Detta som den första vinnaren av det anrika priset. Priset som utdelas för ”För Uppsalas musikkulturliv gagneliga gärningar under det gångna året”
Cirka två GT för sent dök basisten upp. Danne sladdade upp på Skiöldsbergsklippan med sin fyrtiofem år gamla Honda 750. En storstilad entré. Helt klädd i läder, som sig bör när man är rockstjärna.
Vad beträffar övriga bandmedlemmars försprång på GT-fronten kan nämnas att Danne snabbt kom i kapp. Vilket länder honom till heder. Angående fördrinken kan nämnas att Tomas, som tillhör den mycket exklusiva gruppen glutenintoleranta rockstjärnor, serverades GGT i stället. Glutenfri gin och tonic således. Förutom denna intolerans betraktas Tomas som en tämligen tolerant person.
Efter det rikliga fördrinkandet var det dags för själva middagen, som kvällens värd själv lagat. På bifogade bild befann sig värden bakom kameran. Helt i linje med hans diskreta, anspråkslösa och lågprofilerade apparition i övrigt. När vi satte oss till bords hade redan en trevlig stämning infunnit sig. Och stämningen blev bara bättre och bättre under kvällen. I det behagligt tilltagande ruset bubblade minnen och anekdoter upp från de nitton år Hasse Burvall hållit takten i Tectyl. Vi var rörande överens om det outgrundliga i tidens hastiga gång. I övrigt även ense om att det varit nitton riktigt bra år tillsammans, även om ingen av oss kunde intellektuellt omfatta hur de kunde passera så snabbt.
När atmosfären stod på topp skildes vi åt. Vemodet blandades med tacksamhet över alla ljusa minnen dessa nitton år med Hasse hade genererat. Dem tar vi med oss in i den som alltid ovissa framtiden.
Tectyl är på banan igen. Ja, alltså inte på de där oftast gula och böjda bären som man skalar först och äter sen och på vars skal man kan halka – om man så önskar.
Nej här åsyftas rockbanan. I fredags lyckliggjordes Enköping, närmare bestämt Fagerudd. Behändigt för roddarna med närheten. Inga långa resor med turnélastbilarna och bussarna krävs. Vips så är man framme, liksom. Nåväl, trots ett långt och ofrivilligt uppehåll på turnerandet så kunde publiken konstatera att det inte växer någon rost på de bildsköna gossarna i bandet.
Det där med att rosten aldrig sover, som kollegan Neil Young brukar säga, stämmer inte på Tectylerna. Nej, i fredags levererades skinande metallrock, blandat med lättare material, i vad som kom att bli ett av publiken mycket uppskattat rockplock.
The boys are back in horseradishtown, med andra ord
Som en del i utmärkelsen Det Stora Tectylpriset ingår, bland mycket annat, av gammal tradition en flaska Jack Daniels. För er som inte är väl förtrogna med rockbranschen, dess vanor och kultur kan nämnas att Jack Daniels är för oss vad sportdryck är för en Curlingatlet eller vad blåbärssoppan är för en Vasaloppsåkare. Helt enkelt rockstjärnors dryck för att hålla en god vätske- och annan balans på långa, heta och dammiga turnéer.Årets Stora Tectylpris tillföll som bekant Jacke Sjödin. Ett val som många tillskyndade och tyckte var mycket väl igenomtänkt. Pressmeddelandet om denna tilldragelse på Facebook har hittills beskådats av nästan 5 300 personer och alla drygt femtio kommentarer, med ett enda undantag, har varit mycket positiva. För att travestera en vanlig kommentar i samband med mellon skulle man kunna säga att ”rätt låt vann”.I och med att Tectyl är en storkund hos Jack Daniels Destillery i Lynchburg, Tennesse, var det inga större problem att få dem att göra en specialversion av den legendariska flaskan. Detta för att bättre anpassa den till årets Stora Tectylprispristagare.Den observante kommer notera anpassningen på bifogade bild!
Inget ont som inte har något gott med sig, plägar man ju
säga. Detta gäller givetvis också den pandemi vi drabbats av i ett halvår, vid
det här laget. Givetvis har även denna pestsmitta en uppsida.
I följande text får ni ta del av Tectyls försök att identifiera dessa nackdelsfördelar.
Scenkostymen slits avsevärt mindre. Se bara på
bilden hur föga urtvättad den pastellsvarta skjortan är.
Man slipper nöta hundratals mil i den bekväma
turnébussen. D v s den patinerade Dodge Ram-bussen, som nästan är lika gammal
som bandets basist.
Gitarrerna får vila. Se bara på bifogade bild
hur utvilade detta urval av gitarrer ser ut.
Man behöver inte byta strängar så ofta.
Man slipper massa administration. Numera behöver
man ju inte ständigt och jämt bokföra nya stora intäkter från genomförda
spelningar.
Man slipper alla dessa sena nätter. Nätter då
man spelat på diverse fjärran belägna orter. Nätter som slutat med att man
stapplar in hemmavid då andra, vanliga människor (således inte rockstjärnor)
brukar gå till sina arbeten.
Man slipper alla skabrösa förslag från den täcka
delen av publiken. Och, givetvis allt som kan följa av att man tackar ja till
dessa inviter. Gruppisar kan faktiskt vara ganska tröttande.
Handleden behöver inte slita sig fördärvad med ett
evigt autografskrivande.
Man behöver inte heller hantera allt beröm som
brukar hagla över en under och efter spelningarna. Skönt!
Slipper gör man ju också att behöva genomlida
den kittlande spänningen inför spelningen. Den där fasen då man laddar upp och
gör sig förberedd för att kliva upp på scenen – och ge allt.
Givetvis slipper man också den lite tröttsamma
glädjen och euforin av att stå på scen, lira skjortan av sig och möta publikens
oförställda glädje och engagemang.
Dagarna blir veckor. Veckor blir månader. Och tidens framfart bryr sig föga om pandemier. Den har gått och gått sedan tidens begynnelse. Och någon början på tiden finns som bekant inte, och kan inte heller finnas. Dock började pestens tid, dess härjningar och konsekvenser, för snart fyra månader sedan. Förutom död och svårt lidande så tystnade och stannade så mycket av det som ger livet mening. Den levande, vibrerande, uttrycksfulla och i förhållande till den inspelade, tillrättalagda musiken så fullständigt överlägsna musiken tystnade. På sätt och vis dog den. Fast ändå inte.
För Tectyl, precis som för många andra band, orkestrar och
körer, så sinade totalt flödet av den för livsmoset så värdefulla grädden.
Repetitionerna har fått ställas, så även spelningarna. Och tystnaden brakade plötsligt
in i en vardag där ljuden från samspelet varit en viktig del av livet. Musiken
dog. Döden är tyst. Men musiken har flera liv. Musiken kan dö, en smula, men
aldrig helt och fullt. Så länge det finns människor, finns det musik.
Saknaden av repetitionerna är smärtsam, även om vi vet att
många lidit mer och betalat ett ojämförligt högre pris för pestens härjningar.
Saknaden av spelningarna svider som ett vakuum.
Efter några veckor saknar man inte bara musiken i sig själv.
Denna själavårdande våg av svängningar i luften. Efter ytterligare några veckor
saknar man vännerna i bandet. De bröder man delat det musikaliska brödet med.
Bandpolarna man gormat på, garvat med och tillsammans tagit sig vidare på
musikens stege mot högre höjder med.
Efter ett par månader saknar man till och med basistens
ideliga väderspänningar och Skuttungegitarristens försök att förvandla rockrepen
till kyrkokörsrepetitioner, med fika, kaffebröd och småprat. Ja, till och med
trummisens oupphörliga försök att hamra och slå ihjäl sina i grunden ganska
oskyldiga Ludwigpukor.
Saknad är ett trist tillstånd att befinna sig i.
Må denna förbannade pest försvinna. Snart, nej nu!
Vill det sig väl så kan vi åter stå på Katalins stora scen 24 oktober. Ringrostiga men spelsugna. Sommarspelningen på Katalin fick ju ställas in. Även denna gång växlar vi på scenen med de hjältarna i 60:s Tribute. Vi står för den moderna musiken, d v s sjuttiotal, och Tributerna för sextiotalets pärlor i pop- och rockhalsbandet.
Som synes på bilden nedan var vår affisch på Katalin, hösten 2019, granne med Ola Magnell (må den store poeten och viskompositören vila i frid) och CajsaStina Åkerström.
Stor
förstämning inom Tectylsfären. Stjärna återfaller i sitt beroende.
I
dessa besynnerliga tider, då inget är sig riktigt likt, är nu rykten åter i
svang.
Ryktena
ger vid handen att det senaste tillskottet till den gyllene fyran, Tomas Bernström,
åter har tagit ett återfall.
Vi
vill därför direkt möta detta med denna förtydligande information:
Tomas,
kom in i denna tuffa värld för bara sju år sedan. Direkt från ingenting, till rockvärldens
hetaste, hänsynslösa och krävande epicentrum. Tectyl var väl införstådda med
att det var ett riskfyllt projekt. Det vi stod inför var att ta in en inbiten
trubadur och göra honom till en rockare. En oskuldsfull och oskyldig yngling
från en av Uppsalas perifera kåkstäder. Visserligen inte en av de mest utsatta,
men ändå, en av de där man aldrig vet hur grannskapet har danat karaktären.
Vi
i Tectyls kärntrupp var dock helt på det klara med att Tomas präglats och i
många stycken formats av trubadurskapet. Som en sådan såg vi honom för första
gången, då han och en kollega, var pausunderhållning under en av Tectyls
spelningar. Visst såg han lite valhänt ut. Lite blyg och försagd. Liten till växten,
vilken ingen kan lägga honom till last (Inte många från Storvreta och Skuttunge
sägs blir längre än så), och med i övrigt en oskyldig uppsyn. Sådana handikapp
kunde vi leva med. Vi hade ju ändå klarat oss alldeles utmärkt hittills med en
kortväxt hälsing på bas. Till basistens fördel talar att han med tiden
kompenserat sin ringa längd genom att växa på bredden. Längden spelade alltså
inte någon roll. Frånvaro av längd kan dessutom hanteras genom höga scener, platåskor
samt, sist men inte minst, genom att i det längsta undvika att placera dessa
musikantminiatyrer i närheten av den fullvuxne sologitarristen. Därmed kan man
undvika den brutalt bjärta kontrasten mellan en stor artist och de som inte
nått motsvarande höjd.
Det
som gjorde oss mer oroliga var hans rötter i visornas värld. Alla vet vi ju hur
detta visgift kan påverka hur man kommer att utvecklas. Har man plinkat Bengt
Sändh, Finn Zetterholm, Evert Duva tillräckligt länge, så sätter det sig sina
spår.
Således
har vi sedan Tomas inträde arbetat hårt med att bryta beroendet av visor och
försöka tvätta bort spåren av trubadur. Hittills har det gått över förväntan.
Sedan
kom pandemin! Social isolering och distansering. Inställda turnéer, arenaspelningar
och repetitioner. En livsfarlig situation för människor med beroendeproblematik.
Man läser nästan varje dag om hur människor, som nu sitter i sin ensamhet och
arbetar, faller för frestelserna.
Trots
att Tomas är en uppburen rockstjärna är han ju ändå bara, i grund och botten,
en människa. Vi försöker därför ha viss förståelse för det vi får höra.
Trovärdiga
källor uppger att Tomas vid ett flertal tillfällen dragit sig undan till sitt garage
med sin akustiska gitarr. Något senare hör man de omisskännliga ljuden som
brukar sprida sig runt trubadurer. Det råder således inga tvivel om att han
fallit tillbaka i sitt vismissbruk.
Det
som gör oss om möjligt ännu mer oroliga är att samma källa låter meddela att
han nu tar till ännu tyngre visor än förut. Det talas om att han, när han tror
att ingen hör, tar till så tunga grejor som Turid, Bernt Staaf och Alf Hambe.
Styrelsen
i Tectyl har därför skyndsamt tagit fram ett åtgärdspaket. Först ut av en rad
åtgärder följer regelbundna hembesök. Vid dessa görs noggranna inspektioner i
avsikt att undersöka om nya återfall skett. Vid det första besöket beslagtas
dessutom strängarna på hans akustiska gitarrer. Vid tredje besöket påbörjas
virvelterapin. I korthet innebär den att vår trumslagare Burvall genomför virvlar,
med sina grövsta stockar, på Tomas bakhuvud. Virvlarna genomförs vid varje
terapitillfälle i tre omgångar, á fem minuter. Syftet är givetvis att, genom detta
upprepade fysiska trauma i närheten av lustcentrum, decimera impulserna från det
samma. Därmed bör vi kunna bromsa vissuget redan vid dess källa.
Säg
det onda som inte för något gott med sig. Trumterapeut Burvall håller sig nu i
god form genom att virvelbehandla sin bandkollega och olycksbroder.
Plötsligt
kom den Lidnerska knäppen. Den gudomliga ingivelsen. Den förlösande insikten. Helt
utan någon form av förvarning. Kombinationen av persedlar som skulle komma att
förändra allt. Skapa en helt annan apparition. En fullständigt annorlunda uppenbarelse.
En helt ny image, som Engländaren plägar uttrycka sig.
För
betraktaren kan det framstå som nästan för enkelt. Men, så är det ofta med det
geniala. Det genialt enkla, brukar man ju säga. Bland annat sägs detta ju ofta
om riffet i Beethovens femma.
Jag
kände direkt en oerhörd tillfredsställelse. Redan innan jag lät översätta min
idé i praktiken. Det fanns inga tvivel. Detta var lösningen. Detta var
frigörelsen från tjugofem år av utsatthet och skodonsrelaterat utanförskap. Nu
var snart dags för mig att kliva in i värmen igen. Få full acceptans. Drösvis
av respekt. Beundran och positiva tillmälen från Tectylkollegorna. Måhända är
du nu dags för mig att bli en sådan där influerare. Det är i sådana fall på
tiden.
När
jag väl trädde på de väldigt rockiga tubsockorna med Stonesprägel, för att sedan
ta på de hittills så bespottade sandalerna förstod jag hur rätt min initiala känsla
var.
Med
detta lär jag, säkert som amen – (eller säger man ahen numera?) – i kyrkan,
sätta en trend inom rockvärlden. Ja, kanske långt mer än så. Kanske alla isolerade
människor runt om i världen följer med på tåget. Ser klokskapen och förnuftet i
detta. Vi får, efter tusentals år bråk och stridigheter, till slut något att
ena oss omkring.
Tillsammans
skapar vi sedan en värld i sandalsk harmoni. Enade kring våra luftiga och
fotriktiga skodon, kombinerade med Rolling Stones-tubsockor, blir det då sedan
äntligen fred på jorden. Är det inte ändå tid för det, gott folk? Allt blir
lite mer rockigt och glatt. Och, Tectyl blir en symbol för fred, enighet och
samförstånd. Och, Richards och Jagger får royaltisen.
P.S.
Å andra sidan, slog det mig då tankarna for iväg, skulle en väg till fred kunna
vara att hela världen idkar social och rumslig isolering. Då blir det ju också
himla svårt att bedriva krig och andra tarvligheter. Men det är ju en annan historia.
D.S.
P.P.S.
Ett stort tack till min älskade dotter Ingrid, som hade den goda smaken att ge
mig dessa Stones-sockor i födelsedagspresent. Hon bidrar därmed till världsfreden.
Ingrid har befunnit sig i ”husarrest” i det hårt Coronadrabbade Barcelona sedan
två månader. Vill sig allt väl får vi äntligen hem vår kära dotter om bara
några dagar. D.D.S.
