Rockplock

Cirka två GT för sent dök basisten upp. Danne sladdade upp på Skiöldsbergsklippan med sin fyrtiofem år gamla Honda 750. En storstilad entré. Helt klädd i läder, som sig bör när man är rockstjärna.

Vad beträffar övriga bandmedlemmars försprång på GT-fronten kan nämnas att Danne snabbt kom i kapp. Vilket länder honom till heder. Angående fördrinken kan nämnas att Tomas, som tillhör den mycket exklusiva gruppen glutenintoleranta rockstjärnor, serverades GGT i stället. Glutenfri gin och tonic således. Förutom denna intolerans betraktas Tomas som en tämligen tolerant person.

Efter det rikliga fördrinkandet var det dags för själva middagen, som kvällens värd själv lagat. På bifogade bild befann sig värden bakom kameran. Helt i linje med hans diskreta, anspråkslösa och lågprofilerade apparition i övrigt. När vi satte oss till bords hade redan en trevlig stämning infunnit sig. Och stämningen blev bara bättre och bättre under kvällen. I det behagligt tilltagande ruset bubblade minnen och anekdoter upp från de nitton år Hasse Burvall hållit takten i Tectyl. Vi var rörande överens om det outgrundliga i tidens hastiga gång. I övrigt även ense om att det varit nitton riktigt bra år tillsammans, även om ingen av oss kunde intellektuellt omfatta hur de kunde passera så snabbt.

När atmosfären stod på topp skildes vi åt. Vemodet blandades med tacksamhet över alla ljusa minnen dessa nitton år med Hasse hade genererat. Dem tar vi med oss in i den som alltid ovissa framtiden.

Tack Hasse!

Tectyl är på banan igen. Ja, alltså inte på de där oftast gula och böjda bären som man skalar först och äter sen och på vars skal man kan halka – om man så önskar.

Nej här åsyftas rockbanan. I fredags lyckliggjordes Enköping, närmare bestämt Fagerudd. Behändigt för roddarna med närheten. Inga långa resor med turnélastbilarna och bussarna krävs. Vips så är man framme, liksom.
Nåväl, trots ett långt och ofrivilligt uppehåll på turnerandet så kunde publiken konstatera att det inte växer någon rost på de bildsköna gossarna i bandet.

Det där med att rosten aldrig sover, som kollegan Neil Young brukar säga, stämmer inte på Tectylerna. Nej, i fredags levererades skinande metallrock, blandat med lättare material, i vad som kom att bli ett av publiken mycket uppskattat rockplock.

The boys are back in horseradishtown, med andra ord

Som en del i utmärkelsen Det Stora Tectylpriset ingår, bland mycket annat, av gammal tradition en flaska Jack Daniels. För er som inte är väl förtrogna med rockbranschen, dess vanor och kultur kan nämnas att Jack Daniels är för oss vad sportdryck är för en Curlingatlet eller vad blåbärssoppan är för en Vasaloppsåkare. Helt enkelt rockstjärnors dryck för att hålla en god vätske- och annan balans på långa, heta och dammiga turnéer.Årets Stora Tectylpris tillföll som bekant Jacke Sjödin. Ett val som många tillskyndade och tyckte var mycket väl igenomtänkt. Pressmeddelandet om denna tilldragelse på Facebook har hittills beskådats av nästan 5 300 personer och alla drygt femtio kommentarer, med ett enda undantag, har varit mycket positiva. För att travestera en vanlig kommentar i samband med mellon skulle man kunna säga att ”rätt låt vann”.I och med att Tectyl är en storkund hos Jack Daniels Destillery i Lynchburg, Tennesse, var det inga större problem att få dem att göra en specialversion av den legendariska flaskan. Detta för att bättre anpassa den till årets Stora Tectylprispristagare.Den observante kommer notera anpassningen på bifogade bild!

Stor förstämning inom Tectylsfären. Stjärna återfaller i sitt beroende.

I dessa besynnerliga tider, då inget är sig riktigt likt, är nu rykten åter i svang.

Ryktena ger vid handen att det senaste tillskottet till den gyllene fyran, Tomas Bernström, åter har tagit ett återfall.

Vi vill därför direkt möta detta med denna förtydligande information:

Tomas, kom in i denna tuffa värld för bara sju år sedan. Direkt från ingenting, till rockvärldens hetaste, hänsynslösa och krävande epicentrum. Tectyl var väl införstådda med att det var ett riskfyllt projekt. Det vi stod inför var att ta in en inbiten trubadur och göra honom till en rockare. En oskuldsfull och oskyldig yngling från en av Uppsalas perifera kåkstäder. Visserligen inte en av de mest utsatta, men ändå, en av de där man aldrig vet hur grannskapet har danat karaktären.

Vi i Tectyls kärntrupp var dock helt på det klara med att Tomas präglats och i många stycken formats av trubadurskapet. Som en sådan såg vi honom för första gången, då han och en kollega, var pausunderhållning under en av Tectyls spelningar. Visst såg han lite valhänt ut. Lite blyg och försagd. Liten till växten, vilken ingen kan lägga honom till last (Inte många från Storvreta och Skuttunge sägs blir längre än så), och med i övrigt en oskyldig uppsyn. Sådana handikapp kunde vi leva med. Vi hade ju ändå klarat oss alldeles utmärkt hittills med en kortväxt hälsing på bas. Till basistens fördel talar att han med tiden kompenserat sin ringa längd genom att växa på bredden. Längden spelade alltså inte någon roll. Frånvaro av längd kan dessutom hanteras genom höga scener, platåskor samt, sist men inte minst, genom att i det längsta undvika att placera dessa musikantminiatyrer i närheten av den fullvuxne sologitarristen. Därmed kan man undvika den brutalt bjärta kontrasten mellan en stor artist och de som inte nått motsvarande höjd.

Det som gjorde oss mer oroliga var hans rötter i visornas värld. Alla vet vi ju hur detta visgift kan påverka hur man kommer att utvecklas. Har man plinkat Bengt Sändh, Finn Zetterholm, Evert Duva tillräckligt länge, så sätter det sig sina spår.

Således har vi sedan Tomas inträde arbetat hårt med att bryta beroendet av visor och försöka tvätta bort spåren av trubadur. Hittills har det gått över förväntan.

Sedan kom pandemin! Social isolering och distansering. Inställda turnéer, arenaspelningar och repetitioner. En livsfarlig situation för människor med beroendeproblematik. Man läser nästan varje dag om hur människor, som nu sitter i sin ensamhet och arbetar, faller för frestelserna.

Trots att Tomas är en uppburen rockstjärna är han ju ändå bara, i grund och botten, en människa. Vi försöker därför ha viss förståelse för det vi får höra.

Trovärdiga källor uppger att Tomas vid ett flertal tillfällen dragit sig undan till sitt garage med sin akustiska gitarr. Något senare hör man de omisskännliga ljuden som brukar sprida sig runt trubadurer. Det råder således inga tvivel om att han fallit tillbaka i sitt vismissbruk.

Det som gör oss om möjligt ännu mer oroliga är att samma källa låter meddela att han nu tar till ännu tyngre visor än förut. Det talas om att han, när han tror att ingen hör, tar till så tunga grejor som Turid, Bernt Staaf och Alf Hambe.

Styrelsen i Tectyl har därför skyndsamt tagit fram ett åtgärdspaket. Först ut av en rad åtgärder följer regelbundna hembesök. Vid dessa görs noggranna inspektioner i avsikt att undersöka om nya återfall skett. Vid det första besöket beslagtas dessutom strängarna på hans akustiska gitarrer. Vid tredje besöket påbörjas virvelterapin. I korthet innebär den att vår trumslagare Burvall genomför virvlar, med sina grövsta stockar, på Tomas bakhuvud. Virvlarna genomförs vid varje terapitillfälle i tre omgångar, á fem minuter. Syftet är givetvis att, genom detta upprepade fysiska trauma i närheten av lustcentrum, decimera impulserna från det samma. Därmed bör vi kunna bromsa vissuget redan vid dess källa.

Säg det onda som inte för något gott med sig. Trumterapeut Burvall håller sig nu i god form genom att virvelbehandla sin bandkollega och olycksbroder.

Det är de små detaljerna som gör det.

Plötsligt kom den Lidnerska knäppen. Den gudomliga ingivelsen. Den förlösande insikten. Helt utan någon form av förvarning. Kombinationen av persedlar som skulle komma att förändra allt. Skapa en helt annan apparition. En fullständigt annorlunda uppenbarelse. En helt ny image, som Engländaren plägar uttrycka sig.

För betraktaren kan det framstå som nästan för enkelt. Men, så är det ofta med det geniala. Det genialt enkla, brukar man ju säga. Bland annat sägs detta ju ofta om riffet i Beethovens femma.

Jag kände direkt en oerhörd tillfredsställelse. Redan innan jag lät översätta min idé i praktiken. Det fanns inga tvivel. Detta var lösningen. Detta var frigörelsen från tjugofem år av utsatthet och skodonsrelaterat utanförskap. Nu var snart dags för mig att kliva in i värmen igen. Få full acceptans. Drösvis av respekt. Beundran och positiva tillmälen från Tectylkollegorna. Måhända är du nu dags för mig att bli en sådan där influerare. Det är i sådana fall på tiden.

När jag väl trädde på de väldigt rockiga tubsockorna med Stonesprägel, för att sedan ta på de hittills så bespottade sandalerna förstod jag hur rätt min initiala känsla var.

Med detta lär jag, säkert som amen – (eller säger man ahen numera?) – i kyrkan, sätta en trend inom rockvärlden. Ja, kanske långt mer än så. Kanske alla isolerade människor runt om i världen följer med på tåget. Ser klokskapen och förnuftet i detta. Vi får, efter tusentals år bråk och stridigheter, till slut något att ena oss omkring.

Tillsammans skapar vi sedan en värld i sandalsk harmoni. Enade kring våra luftiga och fotriktiga skodon, kombinerade med Rolling Stones-tubsockor, blir det då sedan äntligen fred på jorden. Är det inte ändå tid för det, gott folk? Allt blir lite mer rockigt och glatt. Och, Tectyl blir en symbol för fred, enighet och samförstånd. Och, Richards och Jagger får royaltisen.

P.S. Å andra sidan, slog det mig då tankarna for iväg, skulle en väg till fred kunna vara att hela världen idkar social och rumslig isolering. Då blir det ju också himla svårt att bedriva krig och andra tarvligheter. Men det är ju en annan historia. D.S.

P.P.S. Ett stort tack till min älskade dotter Ingrid, som hade den goda smaken att ge mig dessa Stones-sockor i födelsedagspresent. Hon bidrar därmed till världsfreden. Ingrid har befunnit sig i ”husarrest” i det hårt Coronadrabbade Barcelona sedan två månader. Vill sig allt väl får vi äntligen hem vår kära dotter om bara några dagar. D.D.S.