När det nästan osannolika erbjudandet om att få spela på en musikfestival i Davoli, Kalabrien, visade sig vara i högsta grad seriöst har vi studerat Kalabrien i allmänhet och Davoli i synnerhet. Från att ha varit på gränsen till fördomsfull i uppfattningen om Kalabrien har uppfattningen ändrats avsevärt. Talade i fredags med en veterinär, uppväxt på Sicilien. Han kunde berätta att det i många stycken är samma kultur i Kalabrien som på Sicilien. Visst, även där finns maffian, men den ägnar sig huvudsakligen åt brottslighet av större dignitet. Hade vi slagit oss ned och startat en fabrik eller ett stort hotell så hade drangan hört av sig. Några musikanter som kommer dit, inbjudna av traktens söner och döttrar, är inte något de bryr sig om.
Vad gäller säkerheten på gator och torg, sa Antonino att han var mer tveksam att låta sina barn gå ut på gatorna i Borlänge (där han bor och verkar) än i en by i Kalabrien.

Folket i Kalabrien är, precis som på Sicilien, oerhört gästfria och generösa. De som kommer dit som inbjudna gäster tas furstligt omhand.

Google, som tycks ha varit överallt, har även fotograferat Davoli och trakterna där omkring. Det har gjort det möjligt att promenera runt, med hjälp av nättjänsten, och se omgivningarna i 360 grader. Fascinerande! Standarden på hus och bilar indikerar att det inte är så fattigt som jag levde i tron att det var. Att döma av gatuvyerna hade detta lika gärna kunnat vara i norra Italien. Bilarna var moderna och fräscha, och ett antal var av mer exklusiva märken från Tyskland. Landskapet visade sig vara riktigt vackert och den rikliga förekomsten av hotell visade att detta var turisttrakter. Utmed kusten, några kilometer nedanför det i bergen belägna Davoli, sträcker sig en lång och vacker sandstrand. Söder om denna strand – ett blått medelhav, och sedan Afrika.

Festivalen, som förutom Tectyl skall innehålla flera band och artister, genomförs i närheten av havet. En scen kommer att byggas vid havets strand, med gott om plats för traktens musikälskare och ditresta turister.

Augusti är ju i de södra delarna av Europa den stora semestermånaden. Allt talar för att trakterna då är fyllda av turister, bland annat från nordligare delar av Italien.

Ser för mitt inre hur vi äntrar en scen invid medelhavets strand. Kring scenen ett festområde med barer, tält och stånd. Hundratals människor rumlar lyckliga omkring, dricker kalabriskt rödvin och ser fram emot kvällens mest exotiska inslag – rockbandet från det fjärran nord. Skandinavisk rock, vikingarna med sväng.
Kvällen är förtrollande varm och magisk. Klockan är strax efter nio och det är dags. Med pirr i magen ställer vi oss på scenen och blickar ut över den månghövdade publiken. Till en början möts vi av en fullständig tystnad. Efter de två första takterna av Where have all the good times gone bryter jublet ut och det blir allsång på refrängerna. Två timmar senare lämnar vi scenen, badandes i svett.
Vi har rockat Kalabrien. Gensvaret har varit magiskt. Fast klockan närmar sig midnatt är temperaturen nästan trettio grader i luften – och fyrtio i blodet.
När vi tagit oss igenom skarorna av uppskattande italienare och andra nyblivna beundrare sätter vi oss en stund i strandbrynet och badar våra fötter i oceanen.
Efter en snabb utvärdering är vi rörande överens om att detta var våra livs bästa spelning. När vi broderligt delat på flaskan med bubbel gick vi upp till festplatsen igen och festade oss till yrsel och eufori.

Pietro (Sten)