Rockplock

Tectyl satsar ännu hårdare på hållbar mångfaldighet

Det samvetsgranna pop- och rockbandet har väl i och för sig alltid haft ett rykte som en god samhällsmedlem och stöttare av det braiga för så många som möjligt. Och vad gäller mångfald så ligger bandet redan längst framme på den något kletiga framtidseggen. Brokigare skara, och bråkigare med -skulle vissa vilja påskina, är nog svår att uppbåda. I bandet finns minst femtio nyanser av grått, medlemmar som uppnått geriatriska åldrar och andra vars ungdomliga lyster bländar ljusteknikerna, frisyrer som får lättskött av framstå som en överdrift, idiom från stora delar av den kända världen (inklusive Hudiksvall och Storvreta) samt i övrigt härkomster som ger emfas åt spräckligheten hos den samling idoler som utgör pojkbandet.

Vad gäller könsfördelningen så pågår ständigt en diskussion om hur de olika stjärnorna skall kategoriseras. Det senaste ställningstagandet, av gruppens genderkommitté, var att hälften skall hänföras till hen och resten till en ännu ej bestämd tillhörighet, neutrum eller reale ej uteslutet. Femtio femtio med andra ord. Jämnt så att det förslår.

Trots dessa faktum finns det mindre nogräknade murvlar, från den uringula pressen, som hävdat och fortsätter hävda, utan någon rim och reson, att bandet mest ser till sitt eget bästa. Pyttsan!

Som om inte alla dessa tillskott till samhällets fortskridande vore nog har nu bandets CSR*-strateg lagt i ytterligare en växel. Det kokar nu av wörksjåpande och bikupande på Tectyls aktivitetsbaserade huvudkontor.

Vad hållbarhetsarbetet beträffar kommer vi framdeles framhålla vår trummis. Hasse Burvall är, trots idogt brukande av hans talanger sedan 1963, fortfarande bruklig och duglig. Basisten, som nu tenderar att växa i färdriktningen, är fortfarande hållbar – även det krävs allt större famnar för att hålla runt hela hen.

“Målsättningsvisionen är att alla våra rockmedarbetare skall vara alerta och gångbara fram till åttioårsåldern.” säger bandets talangförvaltare. Denna målsättning kan dock komma att revideras om det skulle vara så att kollegorna i Rolling Stones fortfarande turnerar på 2030-talet. Efter att bästföredatum passerats skall samtliga medlemmar på ett värdigt sätt säljas i delar till fansen, eller återanvändas som organdonatorer och eller inom forskningen.

Fortsätt att följa Tectyl!

En modern ickepatriarkal och framtidssäkrad henorkester i tiden.

CSR= Chimär Samhällelig Rättrådighet

med häpnad.

Sistlidna söndag var det då dags för Tectyl att träda in i
guds hus. Guds hus i Skuttunge, närmare bestämt. Väl förberedda var de. Iklädda
svarta gabardinbyxor med pressveck och nystrukna oklanderliga vita banlonskjortor.
Stiliga gossar, i sanning. Vilket med all önskvärd tydlighet torde framkomma av
bifogade fotografi. Nog kan det vara svårt att tro att dessa predikantliknande
förtroendeingjutande män i staten till vardags är härjande mayhemrockare.

Många i den månghövdade och för bandet vidkommande ovanligt
sobra publiken imponerades icke blott av Tectylarnas instrumentala insatser
utan även över med vilken ståndaktighet man avstod från det läskande
nattvardsvinet som prästen bjöd på. För att inte tala om de delikata, knapriga,
fiberrika om än något bleksiktiga kakorna som serverades till vinet.

Detta visar hur styvt bandet lever i enlighet med sin
akohol- och drogpolicy. I denna framgår klart att “intag av alkohol eller
andra hallucinatoriska droger inte får ske på söndagar, i de fall man befinner
sig i en kyrka eller därmed jämförbar lokal”.

Saknas på bilden gör Tomas Bernström, ety han hade en i
dubbel bemärkelse körig eftermiddag. Som ett ankare i kyrkokörens mer otäcka
och basala sektion höll han sig huvudsakligen vokal under mässan. I det
extranummer som publiken bjöds på spände dock även han på sig gura och
gospelade loss.

Allt som allt blev det en lyckad tillställning och samspelet
mellan rockbandet och den oförskämt talangfulla kyrkokören med dess
karismatiska ledarinna fungerade finfint.

Mersmak var ordet sa Bull

P.S. Tectyl kommer på lördag framföra Purple Rain vid sin
spelning i Stockholm. Avsikten är att dedikera den till saligen hädangångne
Prince. Även om han inte skrev låten så är hans version klassisk och oslagbar.
D.S.

Det var inte utan att stämningen var något högtidligt och laddad med ett synnerligt allvar. Stunden var stor. Vissa vill kanske kalla det en milstolpe. Bandets språkrör och ledsångare (för kvällen iklädd avbrutna revben, för att accentuera vikten av att nå själslig mognad genom lidande), i vanligt ordning rörande ödmjuk och utan tillstymmelse till åthävor, väljer att “möjligtvis kalla det en kilometerstolpe”.

Det är nu klart, och i och med detta offentliggörande å den digitala tidsålderns motsvarighet till Post och inrikes tidningar, det vill säga Fejjan, även eklaterat till Tectyls alla musikälskande anhängare.

Tectyl träder in i kyrkorummet.

Med sig tar de sitt oomstridda musikaliska kapital, andliga pregnans och tonala räckvidd.

“I grund och botten har vi alla ett brådjup att ösa ur. Det andliga är ju en del även av rocken. Vi har bara inte riktat denna ackumulerade laserstarka energi mot just detta forum. Men, nu är det dags. Vi är redo.” säger bandets basist, som för övrigt enligt vissa sett ut som en nytvättad och upprumpad konfirmand sedan han i trettioårsåldern närmade sig puberteten.

“Att inleda det hela den 17:e april i den ståtliga katedralen i Skuttunge känns helt naturligt. Vi lämnar nu den trånga och sekulära garderoben. Vi öppnar våra själar och sinnen för mer än det profana.” tillägger bandets kortfjuniga yngling och tillika i trakterna av katedralen hörande gitarrist.

Bandets trummis, som sedan länge, och långt innan denna sakrala vändning kom att bli aktuelll, har hållit bandets något yviga medlemmar i herrans tukt och förmaning, vill dock avslutningsvis flika in följande; “Att vi lyckliggör kyrkorna med vår talang och vårt kunnande innebär inte bandet lägger av att även framdeles uppträda på ställen som Antje och hens kollegor finner vara högst tvivelaktiga”.

På vidhängda bandsjälvis kan betraktaren själv se hur himla andliga dessa rockare i själva verket är bakom den garvade ytan. Skåden de sökande blickarna! Man ska inte missta sig att det yttre; det vill säga det tuffa, det något härjade och världsvana, lätt desillusionerade och kreativt resignerade, maskulina och eftersträvansvärt oborstade är allt som är.

Döm aldrig mer Tectyl efter dess glättiga yttre.

Sistlidna måndag genomförde den stränga strängbändaren och tillika ledsångaren i Tectyl en högst oplanerad luftfärd. Som så många andra dito följdes den av en landning. Just denna landning skedde på is. Skälet till detta var att artisten i fråga ägnade sig åt skridskoåkning, eller långfärds dag mot natt, för att travestera en annan konstnär (som hade den goda smaken att för det mesta vara bosatt där det sällan lägger sig någon is).

Helt i strid med vedertagna rekommendationer för hur gitarrister bör landa, vare sig det är på is eller annat hårt underlag (t ex publik), var det höger tumme som tog emot den första stöten. 98 kilo – vältrimmade muskler och en volyminös hjärna – koncentrerades på denna för utövare av den sköna strängkonsten högst vitala yttre lem. Armbågen tog den andra stöten. Även den ansenlig. Resterande kroppsdel som bromsade in fallet var höger axel.

Medlöpare, på den aktuella tillfrusna sjön Trehörningen, vittnar om att själva luftfärden var stilfull, rent av vacker i sin grace och elegans. Landningen lämnade dock en hel del i övrigt att önska beträffande nyss nämnda kvaliteter. Sviterna genomlids nu. Svullnad och outsäglig smärta. En explosion av tumfärger, från rött till ystert grönt. Sedan en djupblå nyans som nu övergår i kallbrandssvart. En i sig passande färg för en rockrebell.

När det meddelades till de övriga i orkestern att repetition inte var att tänka på, med hänvisning till det uppkomna predikamentet, hade den hårdhudade och omvittnat lågempatiska basisten mage att kläcka ur sig på grötiga Hudiksmål “En stukad tumme! Skadevanåt att komma med? IS har väl åsamkat många avsevärt allvarligare skador än så.”

För inte länge sedan, skulle tro ett par veckor, fick vi erbjudande om att spela på Finlandspendeln, Silja galaxy. Spontant så lät det väl intressant. Tanken på att spela för festsugna kryssare med en sak i sikte -att ha lattjo – var i sig lockande. Vid närmare studie visade det sig att spelningen var fem om dagen (á 45 minuter), tre dagar i rad. Tuffa puckar, vilket man i och för sig får räkna med i branschen. Det hela skulle dessutom ske på stora scenen, vilken verkligen är stor. Väldigt stor scen och himla stor lokal. Inga problem. När bokaren blev varse att vi bara var fyra i bandet svalnade hans intresse. Ingen balett, ingen kör, ingen blåssektion. Bara rock´n roll. Hur som, fram mot vårkanten så är det nog ändå troligt att det blir en spelning. Men, då förhoppningsvis på den lilla scenen, inför en rockpublik. Det passar nog ändå Tectyl bättre.

Konfliktvarsel inom Tectyl!!

Den under stundom något omdömessvage fantomgitarristen och sångaren inom bandet skickade här för leden ett budskap till kollegorna i orkestern som i korthet lyder; “Hur får man en gitarr att låta bra? Svar: sälj den och köp en komplett uppsättning trummor istället.” Innan man visste ordet av hade denna brandfackla startat en hätsk växling av kommentarer emellan mottagarna. I korthet gick dessa ut på att var och en framhävde sina respektive instrument och talade i förklenande ordalag om de övrigas. Tonen blev snabbt synnerligen infekterad. En konlikt var uppenbarligen under uppkomst. Branschfolk med goda försänkningar och insikt blev genast oroliga för vart detta kunde leda. Skulle detta kunna få till följd att en av århundradets mest optimala kombinationer av musikanter och konstnärer plötsligt skulle upplösas? Kunde denna till synes oförargliga text starta en orkesterfision vars kulturella följder var svåra att överblicka? Upphovsmannen, det vill säga avsändaren av gnisttexten som fick bandet att ta fyr, drog sig till minnes några av de visdomar han förvärvat under sina år som beteendevetare och personalspecialist. Resultatet av detta blev att han nu uppmanat samtliga inblandade divor i bandet att skriva under på att baletten är det viktigaste instrumentet, men att alla övrigas har ett visst existensberättigande för ljudbildens skull. Vidare att alla är lika mycket värda och att olika är bra, annars blir allt lika. Som ett sätt att riktigt knyta ihop konfliktlösningssäcken skall bandet dessutom inleda nästkommande repetition med att samstämmigt (flerstämmigt leder bara till ytterligare schismer) sjunga We shall over come. De äro tusenden som håller alla till buds stående tummar för att harmoni åter skall infinna sig bland de hetlevrade ynglingarna. Det ooumkullrunkeliga faktum att orkestern saknar egen balett får i sammanhanget betraktas som en ren futil teknikalitet. Frånvaron av en sådan bör lätt kunna avhjälpas med hjälp av de extra resurser som nu står till buds för att skapa sysselsättning för ensamkommande unga män från tredje världen.

Orkesterns kulturkonsulent var här för leden på studieresa i västerled. Ett av de något svävande syftena som redovisades för att motivera en bandgagefinansierad resa tvärs över pölen var att konsulenten skulle leta reda på var rockens rötter egentligen befanns sig. På ovanstående bild ser vi självaste KK bredvid vad han till en början antog skulle kunna vara en eller flera av rockrötterna. Vid närmare rotande visade det sig bara vara ett vanligt, fast ovanligt, träd (Banyan). Som synes är KK vid tillfället iklädd A Young-influerade kortbyxor, väl sträckta tubsockor i sommarsvart samt ett par fotriktiga Lloydpjuck. Letandet efter de egentliga rötterna lär fortsätta. Konsulenten meddelade vid hemkomsten till fostervattnen att han på intet sätt givit upp, men att det skulle komma att krävas fler tjänsteresor till det stora landet i väster. “Ett skitjobb, men någon måste ju ändå göra det”, som konsulenten avslutade intervjun med att besviket utgjuta.

Bandets kostymör, koreograf och omvärldsspanare har övervarit Svansjön sistlidna torsdag. Väl tillbaka på bandkontoret har nu följande utvecklingskoncept tagits fram:

Basisten, som med tiden har blivit tämligen het, förses med utsvängd kråsbalettkjol. Därmed blottas de inte sällan rakade och skulpturala benen. Knoppändan accentueras därmed och juxtapositioneras av den på motsatta sidan av kroppen alltmer aerodynamiska buken. En bra balans skapas som dessutom bidrar till hållbarhetsarbetet, då basistens cw- värde har sjunkit i takt med ökad rondör.

Den skutt-unge kompgitarristen utrustas med tätt sittande kroppsnära trikåbyxor, med liten kalsongkasse för paketet. Snyggt, rockigt och dessutom praktiskt då han kan förvara stämapparaten, extraplektrum och reservsträngar med mera i detta utrymme. Färg: pastellvita eller möjligen hudfärgade, d v s någonstans mellan skär och rosa.

Trummisen kan göra sig av med bastrummepedalen. Detta efter att han försetts med tåhätteskor, med bandsnörning till knäna. Med dessa praktiska och nätta skodon kan han tåfjutta fram takten på baskaggen. Bedömningen är också att han med detta persedelskifte blir något mer “på tåna” överlag.

Nästa steg i konceptualiseringsarbetet, efter det att sologitarristen fått en vänligt sinnad svan strategiskt placerad i sin scenkostym, blir att svanmärka hela bandet.