Rockplock

Det rockhärjade gitarrlegenden Sten Skiöld söker i helgen inspiration i Berlin. – Stan har inslag som lockar, säger han och skruvar till korken på sin J D-flaska. – Det där brutala, skitiga, självförbrännande och stökiga som vi skulle behöva lite mer av i Tectyl.

Flera gånger i rad har grabbarna kommit nyktra och utsövda till repen. Det är inte bra för vårt rykte. Rätt var det är giggar dom väl så också, avslutar legenden och skruvar av korken igen.

– Det är därför jag lämnar fostervattnet, för att insupa lite ny energi. Jag måste dra en stund för att få distans till grottekvarnen, det eviga malandet, paternosterverket av spelningar som till slut flyter ihop och bildar en matta av adrenalin och buller. Några dagar i de gamla östkvarteren av Berlin är precis rätt medicin. Kanske hoppar jag upp, om andan fallet på, och jammar lite med några neddekade ex-DDR:are. Lirar de bara rätt rock, kanske nåt i stil med Stasi Quo, så vet man aldrig.

Jag är inte trött på musiken i sig, det är bara allt det där omkring liret. Det vill säga människorna.

Har aldrig förstått varför det alltid måste vara massa människor på giggen. Oftast ställer de bara till det och stör en när man försöker koncentrera sig.

Nej tacka vet jag en rejäl arena, gärna i ortodox kommunistarkitektur, med enorm scen och enorma läktare som gapar tomma, medan jag står och gapar på estraden. Nåt i den stilen hade jag tänkt mig. Vi får se hur det blir. Många i Berlin har i alla fall meddelat att de ser fram emot att jag för första gången gör ett besök i huaptstadten. Bara det är väl ett skäl att dra dit.

First we take Manhattan, then we take Berlin

Det tar ett tag, och ett antal repetitioner, innan telepatin riktigt sitter. Innan kommunikationen sker obemärkt, via osynliga bredband. Men när det väl har hänt så är förändringen radikal. Plötsligt sätter man nya låtar i ett nafs. Gamla låtar som redan har nötts in, lyfter några snäpp och låter ännu bättre. Felfrekvensen reduceras och skulle man halka fel så är man mycket snabbare tillbaka på spåret. När alla spjäll har öppnats och musikens flöde inte hindras av brister i kommunikationen, då inträder det där tillståndet av ett utsträckt nu. När tiden ställer sig givakt, andäktigt avvaktande. Då närvaron är total och koncentrationen så fullständig, men ändå avspänd. När varje cell i kroppen och skrymsle i själen svänger med och blir till ett med tonernas och rytmernas universum. Då det är gott att vara, leva och lira.

Orderboken fylls så smått på och vi har nu ett antal spelningar på gång, bland annat på Berns, vilket känns riktigt skoj. Då ska vi ta med oss det själsliga bredbandet och dela med oss av vår eufori.

Mvh
Sten

Javisst, det kommer en vardag. Och glad skall man väl kanske vara för det. Allt kan ju, när allt kommer omkring, inte vara en lång svettig spelning – även om tanken lockar. Lyckan finns ju där också när man klivet av, drar ur sladden och börjar plocka ihop grejorna. Samtidigt som man får återkopplingen, fortfarande är svettig och vågar ta några bira , utan att det gör något att man tappar skärpan. Det är väl som med så mycket annat. Som med årstiderna. Hur njuter man fullt ut av en vinter om man inte fått uppleva sommar och höst. Eller som med natten, stjärnorna, den universella tystnaden, utan vilken dagen. solen och livets brus vore intet. Ja, vafan, det är väl det där med Yin och Yang igen, ja och nej, ont och gott, ljust och mörkt, manligt och kvinnligt, hård och mjukt, högt och lågt.

Åkej då, då får det väl vara vardag ett tag. Inom en tämligen nära framtid åker jag hur som helst till latinamerika. En vardag i Uruguay, Argentina och Chile kan jag fördra och utan större ansträngning betrakta som dräglig. Vem vet, man kanske slår igenom där nere, också. En turné i södra sydamerika skulle vara en hyfsat avbrott från vardagen.

Om exakt en vecka står man där, svettig, och lirar, njuter och har det bra. Förhoppningsvis med ett stort antal vänner nedanför scenen, dansandes. Det mesta tyder på en bra anslutning till kalaset. Inbjudningarna har gått ut vitt och brett och gensvaret har varit gott. Tänk, det finns folk i vår ålder som fortfarande vill partaja, släppa loss och leva – lite till. Visst är väl det glädjande ändå. Tids nog, och det går fort, är vi så gamla att vi kanske vill men inte kan. Tanken på en Tectylfest där allt är rollatoranpassad ter sig idag så där lagom lockande. Men. vem vet, när man väl är där kanske man vill rocka i alla fall. Hängandes på en rollator med strattan runt halsen. Vafan, man blir ju inte för gammal for rock och roll. Jag dör. förresten, hellre med en gura runt halsen än ett rep.

Vi ses på lördag. Då är det jävlaranamma dags.

En sekund av en vardag. En av de räknade dagar man har att avverka. Sedan den där tiden som aldrig tar slut, och som väl ingen egentligen vet om det finns någon musik i. Himmel eller helvete, men musiken då? Tonerna, finns dom där? Harpa har man ju hört talas om – men hur kul är det. Tänk dig Smoke on the water på harpa! Ett tungt bluessolo på harpsträngar. Svårt, sannerligen svårt. Men i helvetet måste det väl ändå finnas musik, eller? Syndig och vederstygglig rock hör ju hemma där. Dessutom är lär det ju vara varmt som på en rockklubb, och rökigt, och stökigt, och fritt från hämningar. Hur skulle en sådan miljö framstå i tystnad? Det skulle bli ett rent helvete, eller hur?

Hur som helst. det där med toner och stenskott. Tanken slog mig att toner kan krossa en vindruta. Toner kan komma, när man minst anar, och krossa den där ytan som skyddar en mot vinden. Försätta en i vindbrus. Tvinga en att möta luften i rörelse, möta världen och framtiden – när man rusar fram genom rummet.

Liksom svänget, rytmen. Det där som gör att kroppen inte kan förbli stilla. Det där som gör att tiden stannar, och allt koncentreras till nuet. Ett nu som fortvarar till dess musiken tystnat och publiken gått hem. Sen går man hem lomhörd, lycklig, med en vindruta så perfekt krossad att själen kom loss. Somnar sedan i sängen och låter själen vara där uppe. Där borta, där framme, där ute.

Vaknar gör man sedan, förhoppningsvis, till en ny dag, var dag.

Det är ett par år sedan den traditionella Tectylfesten gick av stapeln senast. Festen då musik och goda vänner blandas till angenäm styrka och smak. Kvällen då man träffar gamla bekanta från Uppsala. Vänner man kanske såg senast på, ja just det, en tidigare Tectylfest.

Första Tectylfesten arrangerades 1988, närmare bestämt på UIF-parken i Graneberg. Ett tämligen kalvigt Tectyl levererade en smula rå rock. Sedan dess har vi genomfört Tectylfester i olika former och i olika lokaler, i stort sett varje år. En blå tråd har dock varit att det skall vara en fest för vänner. En fest då man slappnar av och lirar för polare med polare. Tillbakalutat men ändå på tårna. Avspänt men ändå tätt och tänt.

Det känns därför härligt att kunna informera om att nästa Tectylfest nu är på gång.

Den 15:e oktober 19.00 slår vi upp dörrarna på Karlsson kök, Bergsbrunnagatan 6. I år är gästbandet inga mindre än det famösa kvinnobandet Kattestroferna. Som vanligt håller vi en låg ekonomisk profil (Tectylfesterna har aldrig arrangerats i profitsyfte). Vi klår av våra kära gäster en ynka hundring i dörren. För detta får man en bira eller ett glas vin, tilltugg, schyssta priser på mat och dryck, en trevlig centralt belägen lokal, överdrivet trevliga gäster och musik som får dig att dansa natten lång. Vi får lite pengar över till hyra av prylar och dörrvakt med mera.

Vi ses således på Karlssons den femtonde. Det ska bli kul att se dig igen, käre vän och musikälskare.

Gamle Neil brukade säga att rosten aldrig sover, det gör inte Tectyl heller.

Låt oss rocka loss tillsammans.

Sten

Kulturnatten närmar sig. En vid det här laget väl inarbetat tradition i Uppsala. Staden fylls av musik och poesi från varenda lokal som kan inhysa människor. En hel del fylla, som alltid när många människor samlas. Artister av alla de slag samsas om natten och bjuder på ett rikt utbud. Allt från garvade proffs till hoppfulla dilletanter. Strax utanför centrum ligger Skrotcentralen. Mitt i industriområdet Boländerna. Stället drivs av en eldsjäl som varje år ordnar en tillställning på skrotlagret under kulturnatten. Även här blandas och ges. Inramningen gör sitt till. Du vandra kring på skrotlagret, mitt ibland högarna av metaller – sorterat och osorterat. Doften av olja och metall blandas med doften av grillad korv.

Tectyl, som har sin repetitionslokal strax intill skrotcentralen, skall i år förgylla natten med ett uppträdande. Vi kommer att spela i stora hallen, tillsammans med några andra gäng. Sannolikt blir vår spelning cirkus trettio minuter. Vår avsikt är att ge järnet från minut ett till och med minut trettio. Ingen pardon, raka rör. Även om vi spelar rock från sextio- och sjuttiotalet, så kvalar vi kanske inte in som hårdmetallband. Denna kväll ska vi dock dra på för att göra den omgivand metallen rättvisa. Att spela i denna miljö känns inspirerande. På sätt och vis hör rock mer hemma på ett skrotupplag än i fina ombonade lokaler.

Vi ses den 10:e september!

På Skrotcentralen!

Sten

http://www.skrotcentralen.se/kultur/kultur.html

Det går timmar, dagar, veckor och ibland månader. Hur som helst, vilket eller, det är för lång tid mellan spelningarna. Man saknar adrenalinet, inför, under och efter. Känslan att stå där inför dem som vill höra, dansa, sjunga med och leva – just nu.
Sitter just nu, i skrivande stund, och tar ett glas rött vin. Har spelat en hel del, både på telen och lesPaualen. Jag har spelat med Thin Lizzy och ZZ Top, m fl. Det blir dock aldrig riktigt det samma. Man saknar dom där, som är som vi. Dom som står nedanför scenen och sjunger med, dansar och vill höra mer.