Rockplock

Vi gamla rockrävar i bandet grunnade under en tid hur tillskottet Tomas Bernström förvärvat sin genuina rockighet. Nu står det klart för oss. Han har under flera årtionden präglats av miljön han lever i. Han har levt och överlevt mitt i Skuttunges schavigaste, syndfulla hamnkvarter. En hård, hänsynslös och härdande del av världen. Klarar man Skuttungedjungelns hårda lagar rustas man samtidigt för rockens inferno. Med sig får man bluesens bottenlösa saknad, utanförskapets stålhårda ton av insikt, den yttersta gränsens disharmoni.
Skuttunge är myllan i vilken berget, rocken, gror.

Efter ett sagolikt flyt med att hitta en värdig ersättare till den sympatiske och skickliga gitarristen Göran Fornbrandt är vi nu starkt på gång igen. Det tog bara ett par veckor innan vi hade den trevlige ynglingen Tomas Bernström på plats i rep-lokalen. Vi konstaterade redan efter att par provspelningar att det kändes helt rätt, både musikaliskt och socialt. Nu, några månader senare, är vi på banan igen och har redan repat in cirkus 25 låtar. Tomas har också föreslagit några nya och därmed förnyar vi vår repertoar. Vi är ett gjutet rockband igen, redo för turnélivets hårda villkor. Redo att åter ta publiken med storm och utsättas för oförblommerad beundran och åtrå.
Vår logistikadministratör, basisten Dan Fagerlund, har dessutom köpt en 26 år gammal Dodge Ram, modell större. Skinande blank, och som i nyskick, blir den perfekt för våra turnéer.
Vulgär, törstig, mullrande, kraftfull, väderbiten och allt annat än PK. Precis som TECTYL med andra ord.
Nu äger vi!

Den 1 oktober 2013, då bandet åter samlas i rep-lokalen efter ett antal lyckade
spelningar under en relativt kort tid, meddelar Göran att han måste lägga av med
rockmusiken och sluta i Tectyl. Hans hörsel är inte vad den borde vara och
Tinnitusproblemen blir bara värre. Av hälsoskäl vågar han inte fortsätta.
Beskedet kommer som en käftsmäll och övriga medlemmar i bandet blir alldeles
tysta. När väl beskedet sjunkit in följer en känsla av sorg. När vi kommit en så
lång bit på väg. När det nu verkligen börjar svänga och låta riktigt jävla bra.
När vi verkligen blivit ett band. Då, helt plötsligt händer detta. Vi står nu
åter i ruta ett och måste till att börja med hitta en ny gitarrist, vilket i sig
inte är lätt. Att hitta en som fungerar så bra, i alla bemärkelser, som Göran
gjort blir ännu svårare. När väl detta är klart står vi inför ett otal
repetitioner innan 80-90 låtar sitter. Tungt! Mycket tungt! Dessutom innebär
detta med största sannolikhet att vi mister kontakten med en mycket sympatisk
kille.

Tur att alla Tectylare är fotogeniska, för allt tyder på att vi har en spelning på Fotografiska mus’eet i oktober.
Är man bra på scen så är man oftast bra på bild också. Vissa har helt enkelt avsevärda estetiska kvaliteter.

Snutfagra rockare, som en del av våra gruppisar plägar säga.

Den allra första dagen av årets upplaga av juni spelar
puddingarna i glamrockbandet Tectyl på Uppsala cykelklubbs fest.

Många hoppas att Uppsalas Bieberkopior då ska bära
riktigt trångt sittande cykeltrikåbyxor på scenen. Turneförvaltare

Skiöld grusar dock snabbt dessa förhoppningar genom att
meddela att grabbarna bär sedvanligt sladdriga och illa sittande

denim- och gabardinbrallor.

Just när det famösa bandet passerat kvartsekelstrecket i sin oefterlikneliga karriär dimper nyheten ned som en smärre molotovcocktail i musikvärlden. Tectyl visas upp på museum! Och inte vilket museum som helst heller, utan ett av de äldsta och mest välrenommerade i Sverige, nämligen Upplandsmuséet i Uppsalas hjärta.

“Äntligen” säger många initierade. “Det är dom värda” säger andra musikälskare runt om i världen. Tidningen Vogue skrev dock på följande vis i sitt senaste nummer; “Tectyl är visserligen i sig en institution värd all uppmärksamhet och exponering. Vi hade dock mycket hellre sett att de ställdes ut på Glyptoteket i Köpenhamn. Killarna i bandet är ju som välskulpterade Michelangelostatyer. Det hade varit en fröjd att i lugn och ro få beskåda dessa gåvor till mänskligheten i allmänhet och världens kvinnor i synnerhet.”

Tectyls turnéförvaltare S Skiöld bemötte dock detta per omgående via kvitter och meddelade att bandet undanber sig dylik objektifiering. “Vi är faktiskt människor vi också, även om naturen har givit oss en hutlöst generös tilldelning av estetiska kvaliteter och animalisk magnetism. Tectylarna vill bli behandlade som de seriösa musikanter de är, och inte som någon form av prydnadssaker eller föremål för suktan och åtrå.”

Hur som helst, Tectyl kommer i hela sin prakt att framföra ett antal sextiotalsnummer på Upplandsmuséet den 14 juni. Detta i samband med en utställning som handlar om, ja just det, sextiotalet.

Ni som är intresserade av god musik, och något att vila ögonen på, välkomna då.

Sten

Detta damp ned i vår e-postlåda här om dagen.

Kul med människor som har god smak och känsla

för kvalitet.

“Hej på er gubbar!

> Måste bara få säga att det är ett härligt gung i era
låtar och jag

> verkligen gillar ert sound. Man blir verkligen glad
när man ser er

> spela med denna synnerligen smittsamma glädje.

>

> Jag spelar inte själv men har barn som håller på och
man har liksom

> bara följt med på allt de har hittat på. Men jag är
en trogen fan av

> Rock N Roll och det är viktigt det ni gör. Jag
hoppas verkligen att

> jag får chansen att se er live någon gång!

>

> Jag har det ”tvivelaktiga nöjet” (hahahahaha) att
vara manager till

> min dotters band, som var i Uppsala under er
kulturnatt för några

> veckor sedan och det var när jag var och letade
videoklipp på ”tuben”

> som jag hittade igen er.

>

> Ha det så gott och hälsa till alla i bandet!

>

> Stay high on Jesus and Rock N Roll brothers!

>

> Vänliga hälsningar

>

Kenneth

Sista repet för vårterminen gick bra, riktigt bra. Det lovar gott för framtiden. Det satt klockrent och samspelet blir bara bättre och bättre. Inte utan att det kommer att kännas lite tomt under sommarmånaderna, utan de svettiga repetitionerna. Nu gäller det i alla fall att hålla fingrarna igång och inte låta kalket sätta sig i åldrande leder. Övning ger färdighet. Det ger även en form av rogivande avkoppling. Att gnida en skala, upp ned, blir en form av mantra. Den ständiga upprepningen och det motoriska excercisen tar bort tankarna från mycket annat. Ja, jag vet, det driver min omgivning (id est min bättre hälft) till vansinne, men till mitt försvar kan jag nämna att jag kör elguran utan förstärkning.

Lattjar en hel del med garageband. En fantastisk liten app, med vilken man kan göra förvånansvärt bra inspelningar. Mikrofonen i ipaddan ger även den ett ljud över förväntan. Tänk vad tekniken har blivit tillgänglig, och det för en överkomlig slant. Snart har varenda kotte en fullvärdig inspelningsstudio i sitt hem. Sen är det ju en fördel om kan lira också.