Rockplock

Så här några veckor efter spelningen på Katalins stora scen lägger sig minnena som en vacker ridå mellan framtidens kranka blekhet och den brutala nutid vi lever i. Jag låter mig förflyttas. Håller inte emot när minnets spårvagn tar mig med tillbaka. Förs åter till scenen. Åter till bruset, svänget och gensvaret från alla de glada människor som fyllde lokalen. Känner åter det goda adrenalinet. Upplever igen samspelet. Euforin när allt stämmer och det sitter som en smäck. När fingrarna, med själens hjälp, tar en med på en resa bland tonerna. En resa man aldrig förut gjort. Och aldrig gör igen. Åtminstone inte just som den resa som gjordes just då. Magiskt. Så intensivt levande som man är just då, är man sällan. Tack gode – vem du nu än är – för minnets förmåga att förflytta. Tids nog, förhoppningsvis, så står man där igen. Till dess finns alltid minnets arkiv.

Sannerligen ett pojkband i sin prydno. Vältrimmade kroppar,
men ändå med spår av ett hårt rockliv. Sexpacksmagar som ändå
vittnar om viss framgång, genom de tillstymmelser av underhudsfett
som kan skönjas på bilden. Och slutligen, mitt i bilden vad
som synes vara en gruppi, som inte nog kan uttrycka sin förtjusning över
sällskapet.

Som många rescensenter sagt genom åren, Tectyl gör sig bäst påklädda, halvnakna eller helt och hållet som rockguden skapade dem. Slående och spekatulärt är den monumentala axelbredd som den fullvuxne sologitarristen och tillika sångaren har. Ett faktum som ibland ställer till det. Ofta skymmer han övriga på scenen med sin skulpturala och deltaformade överkropp.

Några dagar efter hemkomsten från Marocko, Casablanca och Rabat faller pusselbitarna på plats. Minnets mosaik antar mer tydliga former. Intrycken framkallas så sakteliga i det inre framkallningsrummet. Bilderna blir klarare, tydligare och lättare att förstå. Nå, vad tar man då med sig hem som oförskämt privilegierad rockstjärna? Vilka energier bringar man in i musiken, till scenen, till repetitionerna, till komponerandet?

Sammanfattningsvis; inte mycket att ta med sig till rockens värld. Snarare var känslan att man borde ha tagit med sig en hel del av det som är rockens genius ned dit, i stället.

Bjärta kontraster. Fattigdom och till synes mycket hög standard blandades vilt. I och för sig var antalet tiggare i Casablanca färre än i Uppsala, men fattigdomen kändes mer äkta. Den var dessutom inhemsk och inte inrest. Musiken man hörde, förutom den av västersnitt, var traditionell arabisk. Jag hör att det svänger, men kan inte riktigt hänga med och bli medryckt. En kulturell skillnad, antar jag. Kul dock att de inte helt blundar och sväljer det amerikanska kulturpaketet, med hull och hår.

Levande musik stötte vi överhuvudtaget inte på. Det var svårt nog att hitta ett hål i väggen där man kunde få en öl. Förutsättningen var att man gick in genom en dörr där det såg ut att finnas ingenting. Väl inne var belysningen sparsmakat. Röken tät och segregationen total. Här satt männen, gubbarna och tog några bira, kedjerökte och dolde sig för världen utanför.

Allt som allt var landet på väg mot allt högre materiell standard. Byggena stod som spön i backen. Infrastrukturen och kommunikationerna var på gång. Bilparken föryngrades, även om de något större taxibilarna huvudsakligen utgjordes av mellan 25 och 30 år gamla Mercedes, som – med all rätt – osade diesel.

Trots detta var intrycket att man inte hade det så morsamt, som Norsken säger.

Det var svårt att se var och när Marockanen hade sin lattjolajbanlåda, så att säga.

Hur som helst, kul att få uppleva haket. Väl värt en resa, i goda vänners sällskap.

Sannolikt, i och med att livstiden är högst begränsad, ränner jag inte hit igen med särskilt stor frenesi.

Det finns andra ställen på klotet kvar att upptäcka.

Allt i avsikt att finna guldkornen som tillför musiken ännu något.

Vet inte när. Vet dock att, det bär av igen.

Tids nog snor någon biljetten. I stället får man en enkel, till evigheten.

Jag hoppas och tror att det finns dräglig rock där.

Vad är annars vitsen med att dö.

Med Marockansk hälsning

Sten

Tectyls beryktade sångare och gitarrist, Stenne Claptonsson – som han kallas i vissa kretsar – avser inom kort åka till Afrika. Närmare bestämt till Ma Rock o. Ännu närmare bestämt till Casablanca. Syftet är givetvis högst seriöst och direkt relaterat till Tectyls musikaliska utveckling. Avsikten är att insupa bland annat den berberska musikens innersta väsen. Ta del av landets toner och rytmer för att se (och höra) vad som som kan finnas av värde. Influenser att ta med sig hem till rep-lokalen och ympa in i de övriga bandmedlemmarna.
Ett tufft jobb, ja visst. Men, vad gör man inte för konsten? Att lida och försaka är en del i att vara rockstjärna. Det hör helt enkelt till. Det är endast genom lidande man utvecklas.

Ett skitjobb, men – som man plägar säga – “någon måste göra det”.

Återkommer på Sveriges mest obesökta blogg och rapporterar om resan.

Wenn jemand eine reise tut, so kann er was erzählen.

Sten

Dagarna blir kortare. Det snålas allt mer på ljuset. Solens missunnsamhet med sina livgivande strålar ökar dag för dag. Detta brinnande klot envisas med att skicka lejonparten av resultaten från brasan till den andra sidan av vårt klot. Här sitter vi, vanmäktiga, och blickar ut mot universums kompakta mörker. Fel hemisfär för tillfället.

Vad gör man då för att hantera situationen? Att förbanna mörkret båtar ju föga.
Jo, man hänger sig åt musiken. Vältrar sig i toner. Låter låtarnas ljus flöda. Kramar sina instrument och lockar fram all den värme de dväljer. Umgås och spelar med andra musikanter, som också söker det musikaliska ljuset. Människor som vet att det mitt i det kolsvarta finns regnbågens ljus. Med samma önskan, gemensam strävan, delad lust och synkrona själar motar vi den annalkande fimbulvintern i grinden.

Svårare än så är det inte.

Med soliga hälsningar

Sten

Det är bara att erkänna. Känslan av att ha lirat inför fullt hus på Katalins stora scen är mäktig. I logen var väggarna klädda av affischer från kollegor i branschen. Band och stjärnor som lirat på samma scen som vi spelade på. Ödmjukhet var känslan man fylldes av. På samma gång en kittlande spänning. Tectyl skulle upp dit och leverera. Och så blev det, dessutom. Föreställningen blev riktigt bra och alla, inte minst vi, var nöjda. Den inför spelningen mycket skeptiska Katalin Varga var förtjust och öste lovord. Inte helt fel det heller. Katalin har ju sett en och annan artist genom åren. Nu går vi vidare. Allsång på Skansen nästa.

Det är nästan svårt att beskriva känslan av att glida fram i en stor, brutal, mullrande Dodge Ram. Med skuffen fylld att utrustning och gitarrer och kupén full av förväntansfulla Tectylare. Helt klart är det mer känsla än förnuft. Det står bortom allt tvivel. Men känslan är skön och njutbar. Det är något annat att glida upp på gårdsplanen framför spellokalen med en mullrande V8 under huven och proffsiga dekaler på bussens sidor, än att landa i två eller tre personbilar. Vi har nu på sistone varit utsocknes på två spelningar med bussen. Den går som en klocka. Utrymmet är fullt tillräckligt, även när vi tar med vår skrymmande sånganläggning.
Snart är hösten här och förhoppningsvis får vi rikligt med tillfällen att vädra Ramen.
Redan nu har vi en bokning på Katalin, 26 september. Högst troligt lirar vi i centrum under Kulturnatten, 13 september. Och mer skall det nog bli.

Slutligen, som framgår av rubriken, är vi numera inte Ram-lösa.

Tomas har kommit in bra i bandet och har legat i som en iller för att repa in stora delar av vår repertoar. Vi har nu tillräckligt som sitter för en fullängdsspelning. Och, inom kort är det dags att äntra scenen igen, närmare bestämt om ett par veckor. Denna gång i rocknästet Alunda. Sveriges svar på Detroit rock city. Dit kommer vi förstås åka ståndsmässigt i vår Dodge Ram. Nu är den dessutom försedd med stiliga Tectyl-dekaler. Ingen Alundabo kommer således missa att Tectyl kommer till byn.