Så här några veckor efter spelningen på Katalins stora scen lägger sig minnena som en vacker ridå mellan framtidens kranka blekhet och den brutala nutid vi lever i. Jag låter mig förflyttas. Håller inte emot när minnets spårvagn tar mig med tillbaka. Förs åter till scenen. Åter till bruset, svänget och gensvaret från alla de glada människor som fyllde lokalen. Känner åter det goda adrenalinet. Upplever igen samspelet. Euforin när allt stämmer och det sitter som en smäck. När fingrarna, med själens hjälp, tar en med på en resa bland tonerna. En resa man aldrig förut gjort. Och aldrig gör igen. Åtminstone inte just som den resa som gjordes just då. Magiskt. Så intensivt levande som man är just då, är man sällan. Tack gode – vem du nu än är – för minnets förmåga att förflytta. Tids nog, förhoppningsvis, så står man där igen. Till dess finns alltid minnets arkiv.