Rockplock

Knappt har man bearbetat intrycken från turnéerna till Märsta, Vassunda, Östhammar, Hudiksvall och Njutånger så kommer nästa svindlande mål för vår erövring av världen. Av något som jag till en början betraktade som musikbranschens motsvarighet till Nigeriabrev har blivit faktiska planer på en turné till Italien och Kalabrien. Det jag i begynnelsen trodde var larv visade sig vara en riktig och ärlig inbjudan. Ett sällskap från Kalabrien stötte ihop med Danne Fagerlund på en fest härförleden. Under kvällens gång kom man att tala om musik och Danne förtäljde om Tectyl och vår strålande karriär.

Senare samma afton uppsökte man en dator och Danne visade vår hemsida www.tectylrock.se. Han inte bara visade sidan utan spelade dessutom upp några av de smakprov som ligger på hemsidan. Gästerna från Kalabrien måste ha fattat tycke. De visade sig senare att de var involverade i kultur och musik hemmavid. Så involverade att de hade ett engagemang i arrangerande av en musikfestival i en by på Italiens stöveltå.
Nu tar det hela mer konkret form och vi planerar att ta oss till Italien så att vi i mitten av augusti (18-19/8) kan lira rock och blues för Kalabrierna.
Det är ju något längre dit än till Vassunda, ja till och med längre än till Östhammar.

Prylar ska finnas på plats så vi behöver inte släpa all vår utrustning med oss. Förhoppningsvis räcker det med gurorna. Vill det sig väl får vi tag i en vettig buss, gärna med en mullrande och miljövidrig V8 under huven. Tanken att få luta sig tillbaka i den och se Europa passera förbi utanför fönstret, medan man stillsamt sippar på en ljummen pilsner och plinkar på plankan – i goda vänners lag – gör mig varm inombords.

Kanske en fika i Jönköping, en korv med bröd i Puttgarten, en dräglig middag i Wurzburg, en lagom lång kisspaus någonstans på alpernas sluttningar och sen en lång befriande utförslöpa ned genom ett soligt Italien.

Ett äventyr, skulle man säga kunna drista sig till att säga.

Man blir aldrig för gammal för att rocka. Och rockar man blir man aldrig heller för gammal för ett för ett äventyr.

Vi ses i Kalabrien!
Sten

På lördag blir det en lite annorlunda spelning. Vi skall spela som ett av åtta band på en konsert där överskottet går till en insamling för Uppsalas uteliggare. På Queen Victorias stora scen skall orkestrarna växeldra med var sitt pass om fyra låtar. Blanda andra kommer Överrock och Jellybellys att medverka. Gäng man stött på genom åren i olika sammanhang. Jellybellys bjöd vi in en gång i tiden på en Tectylfest, närmare bestämt i Tunabergskolonins klubblokal.
Spännande blir det att se, eller rättare sagt höra, om det urval av låtar vi gjort krockar med de andra gängens val. Vi avser köra Let it all go (Healy), Daytripper (Beatles), Where have all the good times gone (Kinks) och slutligen Boys are back in town (Thin Lizzy). En schysst kvartet låtar som sitter som i Greta, om jag får säga det själv. Den musikaliska kemin i gruppen har förädlats under de gångna halvåret och svänget närmar sig riktigt höga höjder. Har vi bara nerver i styr så kommer vi att rocka röv på lördag.

Att rocka för en god sak gör inte saken sämre. Hemska tanke att ha varit uteliggare denna vinter.
Vi ses på QV på lördag! Banden börjar lira vid nioblecket.
Mvh
Sten

Fredag. Relativ värme, endast tre minusgrader. Snön ligger djup på taken. Veckan är över – och kommer aldrig åter. I grunden är det som det ska, antar jag. Tectyl, som alldeles nyss funnit att ett förment band i Norge surfar på vår berömmelse och använder vårt namn, letar febrilt efter en lämplig lokal att genomföra 2010 års Tectylfest i. Uppsalas lokaler lämpliga för ändamålet har genomsökts och resultatet så här långt är nedslående. Denna gång avser vi, som vid ett antal tillfällen förut, invitera och samarbeta med en annan världsberömd orkester från trakten, nämligen Magic2, eller som vi säger på svenska Magiska tvåan. Det sympatiska gänget lirar ortodox sextiotal, om jag inte missminner mig närmare bestämt från perioden 1964 till och med 1967. Med tidsenligt utstyrsel och en apparition som övertygar ger de ett riktigt bra intryck. Goda musikanter med en fin känsla för de kontemporära kompositörernas alster de tolkar gör dem värdiga att slå följe med Tectyl.
Vi fortsätter ett tag till att söka efter en bra lokal, där det går att få in ungefär hundra musikälskare och där vi kan bespisa publiken på ett kostnadseffektivt sätt. Just nu ser det dock lite dystert ut. Skam den som ger sig. Än är inte alla möjligheter uttömda.
Med andra ord, det finns fortfarande hopp om att vi ses på årets Tectylfest.

Himla hej!
Sten

Efter viss stiltje inom produktionen av material till vår fan-club har vi nu tagit tag i frågan. Vid senaste repetitionen togs det således en stort antal bilder på stjärnorna i bandet, både individuella och på oss alla i grupp. En välrenommerad fotograf, med många kända artister på sitt samvete, lade ned sin själ i arbetet. Vi ser nu med spänning fram emot resultatet. Nytt fräscht material till hemsidan, kanske något till YouTube.
Inom en snar framtid kommer det genomföras nya studioinspelningar. Många har hört av sig och frågat när det är dags, varför det känns extra roligt att kunna informera om att det kommer rykande nya låtar i smakliga inspelningar mycket snart. Material saknas inte och bandet är bättre än någonsin.
Spanare och rescensenter spekulerar om vad det blir, vissa snackar om att Tectyl nu helhjärtat satsar på Salsa och lägger om helt och fullt till karibisk stil, andra att det nu kommer antikommunistiska titlar som Free the qban people, Rock the Castro, Habana calling out for liberty, Cuba libre, No more Raul.
Vi säger i vanlig ordning ingenting innan vi släpper det nya.
Ni får leva i spänning och ovisshet. Är inte det meningen med livet?

Nu har jag varit hemma i flera dagar. I viss mån har jag anpassat mig till det gråmulna diset som råder från morgon till kväll. Den Cubanska solen blev ju faktiskt lite tröttsam. Värme och sol i all oändlighet är kanske inte det ideala, men ändå. Måste det vara skymning från morgon till kväll? Måste det alltid ligga en blymatta över hela himlen? Måste det alltid vara någonstans melllan dimma och regn, alltid något vått i luften?
Nej, nu behövs starkt lysande musik! En musik som skapar sol och värme, hur djävla disigt det än är. Här krävs, i detta erbarmeliga klimat, en tsunami av orkestrar som stämmer upp i en och samma låt. Så skulle vi kunna betvinga hösten.
Låt oss skapa en vår av rock som sträcker sig från september till och med mars. Där emellan är jag helt nöjd med en smula svensk vår och sommar.
Gul jod!
Sten

Hemma igen efter två veckor på Cuba. Kämpar med vad som väl borde kunna kalla Castros hämnd. Vad det är får ni grunna på, men det är inte att leka med. Det är lite svårt att snabbt och kort sammanfatta intrycken av Cuba. Intrycken var många, starka och i flera fall osannolika för en svensk. Vad man ser är resultatet av femtio års socialistiskt förtryck. Fattigdom och någon form av uppgivenhet och förfall. Vissa delar av Havanna hade man i alla fall putsat på och det var dit man bussade charterturisterna. Gick man bara några kvarter bort fann man det riktiga Havanna, skitigt, trasigt och fattigt. I turistdelarna av staden fanns det gott om barer och på varenda d-vul spelades det Salsa, mer eller mindre proffsigt. I varenda taxi skvalade Salsa ur radion eller cd-spelaren. I varje hotellreception rann Salsa ur högtalarna. De första dagarna gick det väl an, men det tog inte lång tid innan man utvecklade en form av allergi. Väl hemkommen har jag lovat mig att undvika Salsa de närmaste trettio åren. Åtminstone.

Nu behöver jag äkta rock, och mat som inte är bakteriebemängd och som innehåller näring och fibrer. Hemma bäst, med andra ord.

Mvh
Sten

Ibland när det känns som om det andliga flödet avtar och skapande ebbar kan det vara värt att göra ett avbrott. Ett avbrott i avsikt att fylla på reserverna, vidga vyerna och försöka skaffa ny energi till musiken. Det är just det som sker på måndag, då ett reaplan tar mig till Habana, Cuba. Spännande skall det bli att få uppleva en riktigt hederlig kommunistdiktatur som överlevt sig själv, gång efter gång. Detta dessutom allldeles i närheten av världens mest framgångsrika kapitaliststat. Jag ser fram emot att på nära håll få se detta i verkligheten.

Det sägs att cubanerna finner tröst i musik och dans. I Havana skall det finnas rikligt med ställen där man kan avnjuta levande musik. Dansa, vilket inte riktigt är min grej, kan man tydligen också, närmare bestämt Salsa.

Något jag också ser fram emot är att få se alla dessa amerikanska bilar från femtiotalet som man vårdar och håller vid liv med stora doser av kärlek och uppfinningsrikedom. Med tanke på dessa bilars ålder får man väl anta att luften i Havanna inte är den bästa, om man nu har bensin så att man kan köra omkring med jänkarna.

Jag lämnar guran hemma och tar med mig mig. Öron och ögon och en trött själ skall bara vara ett par veckor. En karibisk vila utan krav och turistiska ambitioner. Tre goda vänner i sällskapet och fjorton dagar av ett ändligt liv väl förvaltade.

Hast la vista may be!

Sten

Igår var jag på plats och lyssnade till min brors band, Q-cuts. De spelade i Sanda bygdegård och hade samlat en ansenlig skara gäster. Bror min, Torbjörn, som jag spelat med sen jag var i sju- åttaårsåldern, har ett gäng gubbar som han lirar med sen länge. De hade det gemensamt från begynnelsen, förutom intresset för rock och annan musik, att de arbetade på Sandvik Coromant. Där av namnet Q-cuts, vilket på engelska betyder avstickningsverktyg. Idag består gänget av femtio procent ny kraft från Forsmark och femtio från Sandvik Coromant.
Detta var första gången sedan 1990-talets början som jag hörde bandet. För cirka sjutton år sedan var jag med på en repetition och lirade. Närmare bestämt på folkets hus i Gimo. Usch vad tiden går.
Efter ett första pass präglat av viss nervositet blommade gubbarna ut och det började låta riktigt bra. Min brors röst, ( Tobbe är sångare i de flesta av låtarna ) är ibland skrämmande lik min egen. Eller är det tvärt om? Kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Samma urmusikaliska gener och samma uppväxt.

Tråkigt nog var jag tvungen att lämna festen och spelningen innan det gavs tillfälle att hoppa in och lira med gubbarna. När det var dags för mig att vända åter till Uppsala fick jag hämta min Stratta på scenen och ge mig av, ospelad.
Jag är dock övertygad om att liret fortsatte långt in på de små timmarna och att publiken hängde på till det ganska obittra slutet. Musiken svängde, och människorna med den. Rock on Q-cuts!
Mvh
Sten