Rockplock

Nya rykten
om ny sponsor för Tectyl

Rockbranschen har väl för all del alltid
präglats av ständigt skvaller, illvilliga rykten och förmenta antydningar om
och kring rock- och pockhjältarna i Tectyl. Det är således inget nytt att ännu
ett rykte är i svang. Denna gång handlar det om att bandet kan vara på väg att
kamma hem ytterligare ett fett sponsorkontrakt.

Det flesta känner ju till den sedan bandets
begynnelse stadiga sponsorn, som fabricerar rostskyddsmedel. Ett stöd som
avsevärt bidragit till att bandmedlemmarnas underreden är som nya, trots att
vissa gott och väl har passerat de trettio.

Ryktena om att basisten i bandet är sponsrad av
Tena lär dock vara osant. Han betraktas visserligen av många beundrare som
läcker. Det behöver dock inte nödvändigvis innebära att han själv läcker.

Snacket om att den väldige huvudsångaren och
gitarrsolosolisten får avsevärda summor från Mensa tycks – av de uppgifter vi
tagit del av – också vara ogrundat. Hans kommentar är att han visserligen skulle
platsa där, men att föreningar som överväger att inkludera, alternativt
ekonomiskt stötta, sådana som han, nog inte är något han gärna beblandar sig
med.

Han betraktar sig fortfarande som normalbegåvad,
fast på en ovanligt mycket kreativare och högre nivå än de flesta.

Det heta och nya är att bandet fått ohemula
erbjudande från vinindustrin. Närmare bestämt från Rosé-tillverkarnas
internationella förenade förbund (RIFF). Detta, varken vita eller röda, tjut
har ju vissa problem med sitt varumärke.

Många betraktar ju detta mjukrosa vin som något
media, näringsliv och politiskt nomenklatura berusar sig på (gratis) under den
så kallade Almedalsveckan. I denna koordinerade veckolånga vardagsfylla
samstäms allt inför det kommande året av skådespelad oenighet. I ett töcken av
rosé blir man överens – och behagligt packad – på en gång. Behändigt. Sedan
åker man hem, lätt bakfull. Hem och fortsätter att spela oense. Oense ända fram
till dess det är dags för nästa rumlande innanför för de medeltida murarna. När
det åter är dags att bilda ett Hansa-band. Denna årliga “Trio med Bumba
med makten” har, förutom att bidra till Rosévinförsäljarnas förtjänster,
fått mången svensk att förstå hur allt hänger samman.

Vissa andra förknippar rosé med något lätt
fjolligt. Vare sig en riktigt karl eller en rekorderlig kvinna dricker väl rosé
– eller? Tycks vissa säga. Detta harmlösa rosaskimrande mellanvin hamnar därför
i ett slags utansförskap bland de jästa druvsafterna. Åter andra ser detta mittemellanvin som något
som inte hittat sin plats. En entitet som väntar på en hemvist.

Vad tror man då om möjligheten att Tectyl skulle ge sig i lag med detta?

“Inledningsvis kan väl nämnas att vårt varumärke är blytungt.”
Värt en hel del pluring” Något vi jobbat på i trettio år”, är den
första kommentaren från trumissen i bandet.

Basisten är något mer försiktig när vi nämner ryktena för honom.

Äsch! Så där säger ni väl till alla världsstjärnor? Jag struntar väl i färgen på vinet, så
väl som på gruppisarna.”

Kompgitarristen är dock något mer mångordig, och säger:

“Vadå, Rosé? Vafan?! Bafatt, en stor del av rocken, liksom, bygger ju
på Rosè. Guns and Rosé? Pink (Rose fast
på engelska) Floyd och Pink (se senaste parantes).I grunden är ju allt rosa. Varför skulle då inte tjutet vara det? Det skulle kännas djävligt naturligt att få deg för att stå för det
rosa.

Hemma i Skuttunge var dessutom Skogsstjärnan ofta rosa till färgen. Lite
grand som fotogen, fast mer lättdrucket. Jag är på. Jag tror på rosa.”

Slutligen frågar vi strängvirtuosen och turnéförvaltaren om hans åsikt.
Följande är hans sangviniska och uttömliga svar.

“Vafan, det ger ju deg. Vi lirar rock. Världen runt. Dag efter dag.
Nya scener. Ny publik. Om färgen på det jag dricker, för att släcka min törst,
är röd, grön, brun, vit eller rosa, det skiter jag i. Rock´n roll har ingen
färg, förutom svart, och det är ju ingen färg. Eller hur?

Och för den delen, Tectylarna har väl alltid varit vinarskallar. Hur
skulle vi annars ha tagit oss ända upp till rockens stjärnhimmel?

Och livet går vidare.

Tectyls basist, ibland kallad den evige konfirmanden,
kliver ut ur garderoben och blottar sina ideal och förebilder. Förutom Gullan
Bornemark och Paul Paljett som synes således även Rolandz. Vid närmare eftertanke är ju likheten mellan Dan “Gullan” Fagerlund och Roland slående. Inte konstigt då att basspelet klingar dansbandligt även under några av Tectyls tyngre rockrökare.

Den allra sista av junidagar 2017 spelade legenderna i Tectyl på Skogsvallen, Östervåla. Sedan 1935 har kollegor bevistat denna folkpark. Karl Gerhard, Sara Leander och så vidare fram till ABBA, Gyllene tider och Roxette. Att döma av det museum man nu öppnat så saknas ingen svensk artist. Alla tycks ha passerat Skogsvallen. Många internationella stjärnor har också varit där. Simon and Garfunkel, Chuck Berry och Status Quo för att nämna några.
Nu hamnar även Tectyl i museet. Det var sannerligen på tiden.Vilket stjärnmuseum skulle väl vara komplett utan Tectyl, frågar sig vän av ordning.
Spelningen gick alldeles utmärkt. Första passet var det dock lite tunnsått på dansbanan, då i stort sett ingen hade hittat fram till folkparken redan vid åttablecket. Pass två och tre artade det sig dock. Ett stort antal, huvudsakligen yngre, buggade loss ordentligt.
Övriga artister, Eddie Meduza lever och Björn Rosenström, levererade också. Att döma av texterna stod dock Tectyl, i vanlig ordning, för de moraliskt försvarbara budskapen.

Idag visade divorna i det legendariska rockbandet ännu en gång att de minsann inte enbart frotterar sig med andra världsstjärnor, Polarprispaneler, skitförmögna odräglingar och fotomodeller från Victorias sekret och andra avsöndringar.
Som om det vore det mest naturliga i världen gick bandet mangrant till Studenternas idrottsplats i avsikt att övervara Uppsalalaget Sirius hemmamatch mot bibelbältets stolthet, Jönköping södra. Visserligen gick de in via VIP-ingången (VIP= Väldigt Imposanta Personer) och åt en dräglig middag i det lika VIPigga tältet. Någon måtta för det ju ändå vara på folkligheten. På läktaren satt de dock, som framgår av osjälvisbilden, mitt ibland de vanliga människorna.

Hasse, som flera gånger blivit misstänkt för misshandel, då han ofta slår utan sans och behärskning på sina helt oskyldiga trummor, hade packat sin portfölj av äkta läderimitation. Med sig i den samma hade han bengaliska eldar, knogjärn, stilettbatong och spanska ryttare. Givetvis fanns där även en termos med varm glögg.
När vi väl fått honom att förstå att det inte var AIK som var på besök lät han sina attiraljer förbli i portföljen. Nja, med undantag för glöggen förstås.

Basisten Dan, som vaknade till en stund strax innan halvleksvilan och ställde den högst befogade, men på bristande allmänbildning och ringa erfarenhet baserade, frågan varför de 22 kortbyxklädda herrarna i de två lagen inte kunde ha var sin boll. Då hade man ju helt kunnat undvika allt detta käbblande om samma boll. På det sättet hade det ju dessutom blivit flera mål, hävdade han bestämt.

Vidare ondgjorde han sig över den svartklädde man, dessutom utan något nummer på ryggen, som till synes utan någon funktion sprang runt bland männen som jagade en och samma boll. Till råga på allt spelade han understundom på en illa stämd flöjt. Och, när han han gjorde det stannade allt liksom av. Sedan somnade han om.

Skuttunges svar på Zlatten och tillika kompsolisten Tomas tjatade envetet om att det inte var riktgt rättvist. I och med att Jönköping kommer från bibelbältet så har de säkert försänkningar hos gud. Enligt honom var det närmast att betrakta som någon form av dopning om man hade gud på sin sida.
Matchen slutade oavgjort, vilket får betraktas som en form av gudomlig rättvisa.

Det enda smolket i Tectyls bägare var väl att man efter matchen tvingades skriva autografer till publiken. Vad annat var att vänta. Efter att ha skrivit 4936 autografer lämnade stjärnorna Studan, något avdomnade i handlederna

Tectyl har alternativet.

Få har väl undgått att följa den vedervärdiga utvecklingen i media och för den delen övriga delar av samhället. Allt fler hänger sig åt rent trams. Riksdagsmän sjunger falskt i tv, seriösa författare dansar illa i låt oss dansa, en gång trovärdiga forskare fläker ut sig i frågesporter, vetenskapsmän blottar sig i rita gissa spring-program, före detta idrottsstjärnor visar med allt tydlighet att formen inte håller i sig och namnkunniga söderjournalister tror offentligt fortfarande att de är bärare av sanningens budskap. Ur led är sommartiden.

Därför slår nu Tectyl ett slag för det seriösa. Vi tar tag i allvarsbiten. Greppar tydligt behovet av att komma åter till någon form av värdighet. Ger den lugna stoltheten och högtidligheten åter en chans. Vi står ju för rockens syrliga rötter. Sorgens fruktbara mylla. Det mörka som givit bluesen, och för den delen vår egen folkmusik, musten och tyngden.

Med denna bild statuerar vi ett gott exempel. Se dessa män i staten. Framgångar, bekräftelser, ständiga frestelser, utlevelser, hutlösa lovord, skamliga förslag, helsidor i allsköns press, lismande musikrecensenter och paparassisar var än de går.

Se på bilden! Här har ni fyra snedsvurna män. Män med ett uppdrag. Karlar som slagits förr. En grupp som givit sig hän. Allvaret kommer tillbaka. Tectyl är bäraren, missionären. Se i deras blickar. Här finns föga tvivel. Här finns målmedvetenhet. Fokus. Djävlaranamma. Sisu och vissa tecken på blodsprängdhet.

Nu är det slut på fnissandet i logen. Hädanefter har vi allvarliga dialoger med de gruppisar som hemsöker oss. Nu tisslas det inte längre i rockbussen. Och, på alla de frågor vi får från de valhänta murvlarna skall vi ge faktatunga och utförliga svar.
Nu djävlar är det allvar som gäller.

Och kom ihåg! Det finns de exegetiker som vill hävda att Jesus aldrig garvade. Föga vet väl vi rockveteraner om detta. Allt som oftast glömmer vi att ta med nya testamentet på våra turnéer. Ett står dock klart, just denna dag för nästan två tusen år sedan, lär han inte ha flabbat i någon större omfattning. Och vem skulle väl ha gjort det?

Alla faller, till och med braller

Det är väl allom känt att dandysarna i Tectyl charmar allt i sin väg. Inte sällan så till den milda grad att plagg faller för deras fötter. Inte bara de täcka liven tappar kläder, så även de otäcka och de alltmer frekventa hennarna. I längden lite tröttsamt då turnebussen ofta ser ut som en klädinsamlingstransport från UFF när vi kommit en bit på väg. På scenerna, världen över, snubblar stjärnorna allt som oftast på diverse plagg såsom trosor, stödstrumpor, mamelucker, livstycken, gabardinkostymer, gördlar och kamelhårsulstrar.

Att denna outgrundliga, men fullt förståeliga, avklädningreflex även verkar på bandet själva, syns tydligt på denna bild. Vän av ordning frågar sig kanske hur detta kan ske mot bakgrund av att samtliga adonisar i bandet är begåvade med getingmidjor och knoppändor. Bara rumporna i sig borde borga för att latexjeansen stannar uppe. Man anar då vilka krafter boysen släpper loss med sin blotta närvaro.

Osedvanligt flamsiga och tramsiga står dock även de, som synes, med byxorna nere. Läge för pingvingång måhända.

Skarpsynta betraktare spanar säkert in basistens rakade ben. Det stämmer; varje vecka vaxar han lår, knän och vader. Allt i avsikt att minska luftmotståndet. Föga båtar detta dock hastigheten i hans strängaspel. Möjligen borde man istället raka hans Hagströmsbas.

För Skuttynglingens del är väl detta med nakna ben mer ett normaltillstånd. Bar underkropp var, i hans hembygd, snarare regel än undantag under uppväxten, till dess man var relativt könsmogen.

Tectyl, ett lysande exempel på lyckad integration

När man ständigt läser om Sveriges i allmänhet och Malmös i
synnerhet totalt misslyckade försök att skapa integration kan det vara en tröst
att ta del av Tectyls arbete inom området. Till skillnad från nämnda
misslyckare så kan istället detta band visa konkreta exempel på att det
faktiskt går att lyckas även med så här svåra processer. Trots en ständig ström
av nyanlända till denna redan heterogena och etnobrokiga kulturpyttipanna har
man, genom aktiva åtgärder, lyckats. Exemplen är ras ande många och alla kan
inte redovisas här. Vi lyfter därför fram några, representativa fall.

Det ensamkommande hälsingeflyktingbarnet

Redan efter 29 år har han inlemmats och accepterats i
bandet. Vissa av de övriga medlemmarna vill nu till och med göra gällande att
även hälsingar är människor. Även om han, redan vid ankomsten, blev hårt
basifierad i bandet, så tog det bara några år innan vissa inkluderande
tendenser kunde skönjas. Visst stack han ut när han kom, säger bandets huvudintegrator.
Han såg annorlunda ut. Klädde sig besynnerligt. Hade exotiska värderingar och
en helt annan kvinnosyn än övriga stjärnor i bandet. Pratade vad han påstod var svenska, men som
få förstod något av. Hade svårt att förstå den sociala koden, samarbetsproblem
och agerade impulsivt.

Nu, idag, är han som vilken annan medlem som helst. De
flesta förstår numera brottstycken av vad han säger. Inom något decennium
pratar han trögflytande rikssvenska. Den annorlunda klädseln finns fortfarande
där, men är bara en yttring av svårartat dålig smak. Samarbetet går riktigt
bra, då och då. Fortfarande vissa problem att visa taktfullhet dock. Övrig
fullhet klarar han av med glans. Kvinnosynen har också utvecklats. Sannolikt på
grund av den solida feminism som alltid genomsyrat rockbranschen. Visst, han
ser fortfarande lite annorlunda ut, men vilken basist gör väl inte det. Titta
bara på Gene Simmons. Och han är inte ens från Hälsingland.

Skuttungen

Som en nytvättad och desinficerad scout ramlade en
förortsgrabb ned mitt i det virvlande rocklivet. En av urbaniseringsvindarnas vilsna
frön som tog sig från vischan in mot civiliserade delar av landet. Två skilda
världar skulle mötas.

Inte nog med att han präglats av förortslivets nödtorft och
andliga frugalitet, han hade dessutom ägnat sig åt trubadureri, vilket är en i
stort sett utdöd kulturyttring. I vissa sedan århundraden isolerade delar av
förorterna existerar dock detta fortfarande. Avsaknaden av kontakt med omvärlden
har bidragit till att det fortlever, om än i begränsad omfattning. Inte nog med
det. Mycket på grund av den gagneliga miljön han växt upp i och formats av så
var han i stort helt oförstörd. Slätt skinn, rosiga kinder, oskyldiga grå ögon,
en lever helt utan fett eller skrumpning och i övrigt en uppsyn som om världen
var god.

En utmaning var det, säger huvudintegratorn. Men skam den
som ger sig. Övriga medlemmar fick gå på profylaktiska kurser. Studiebesök
gjordes i förorterna, med den mullrande turnébussen.

Nu, bara några få år senare,
är han naturaliserad och accepteras ganska ofta av övriga. Genom de hårda
törnar bandkamraterna generöst delat med sig av har han härdats. Ett brutalt
turnerande, utan rast och ro, med alla hälsovådliga ingredienser och i övrigt
ohälsosamma vanor har patinerat honom. Förbudet att överhuvudtaget pilla på
nylonsträngade akustiska gitarrer – utan tillstymmelsen till distortion- har fått honom i stort sett trubaduravvänjd.
Ganska snart ser har lika tilltufsad, härjad och sliten ut som övriga vrak i
bandet.

Och integrationen är snart
total.

Många av bandets goda vänner och gruppisar i vårt östra broderland vill göra gällande att detta är Hakkapeliternas svar på arena rama arenabandet Tectyl. Och något ligger det väl i det. Snygga, unga, välklädda, välskodda, djärvt färgkoordinerade och med en animaliskt maskulin utstrålning. Likheterna är slående.

Grattis Finland!