Genom åren har vi från trogna och otrogna fans då och då fått frågan “Varför heter ni Tectyl egentligen?”.

Frågan är högst berättigad. Vi bannar eller klandrar därför sällan fansen eller portar dem på grund av näsvisheten från utrymmena bakom scenen.

Varför döper sig ett herrband som har alla förutsättningar, musikaliskt och estetiskt, efter en svart, smetig, kletig och kladdig kemisk sörja, vars syfte är att – efter applicerande på valda metalldelar – förhindra att rost uppstår.

Besynnerligt är det, tycker även bandredaktören, samt tillika en av de originalmedlemmar som i ett garage i Sunnersta, vid bandets tillkomst, i högsta grad bidrog till att orkestern fick nämnda namn. Tanken då var att rocken var ett motsvarande medel mot andlig och själslig rost.

Nu har vi levt och skördat oräkneliga framgångar med detta bandnamn, hur konstigt det än kan te sig. Åren har passerat, så även genombrotten, spelningarna, turneerna, hyllningarna, upphöjelserna, skivsläppen, erkännandena, förevigandena och allt annat som stadfäster ett varumärke. Det är således förknippat med stor risk att byta bandnamn när man väl är så etablerad som vi är.

Strax utanför Ljusdal, här för leden, stötte nämnda bandredaktör på denna förpackning (se bild) i ett utrymme strax utanför den kammare i vilken han och hans bättre hälft tillbringade två dagars dygnsvila.

Tänk om vi, för länge sedan, valt denna produkts namn i stället för Tectyl. Carlofon, ett inte helt inadekvat bandnamn, spontant betraktat.

Namnet innehåller Car, med anspelning på bil (på engelska) vilket samtliga medlemmar redan då framförde. Namnet innehåller Carl. Tvivels utan var vi redan då karlar så det förslog. Ändelsen “fon” anspelar ju onekligen på ljud, och sådana avsåg vi ju att framställa. “Ofon” skulle väl anspela på vår basist, som understundom plägar lira atonalt.

Det som som gjorde att jag förstod varför Carlofon aldrig kunde ha blivit ett alternativ till Tectyl var dock följande. Produkten lanseras som ett underredsskydd (se burkens nedre vänstra hörn på bilden). Snart trettio år efter bandets tillkomst kan vi fastslå att medlemmarnas underreden inte har varit i behov av något skydd. De har hållit sig fräscha ändå och har varit helt fredade från alla former av angrepp, på gott och ont.