Rockplock

Som relativt nybliven Spott och fy-användare har jag kommit att upptäcka Ten Years After. Lite sent kanske, men ändå. De lär ju ha lirat skjortan av några hundra tusen rockhippisar vid Woostock 1969, då jag skulle till att fylla elva. Nu sitter jag här och njuter i fulla drag av deras raka och kompromisslösa rock. Vinande gitarrer, högt tempo och ett sjutusan till sväng. Musiken håller ju alldeles fantastiskt fortfarande. En sak är helt klar, någon eller några av dessa dängor ska jag föreslå för pojkarna i Tectyl.
Undrar just om de fortfarande spelar, gubbarna. Det gör de säkert; man är aldrig för gammal för att rocka men alltid för ung för att dö.

Sväng på!

Sten

Igår, d v s fredagen den andra oktober, åker jag och min son Olov till staden för att käka middag på Max. Ett par hundra meter från Vårdsätravägen ser jag en man springa på gång- och cykelvägen. Utan någon närmare eftertanke stannar jag till och öppnar bilfönstret. Ropar sedan, “Är du på väg till stan?” varvid han svarar att så är fallet men att han har sin partner vid busshållplatsen. Jag meddelar då att han och hans bättre hälft kan åka med mig, om de så önskar. Sagt och gjort, jag hämtar makan Ingela vid busshållplatsen och vi styr kosan mot Uppsala. Den ofrivillige liftaren frågar var jag bor. Jag svarar, på Granelidsvägen 13, timmerhuset på höjden, var vid han säger, “jaha, det är ju du som lirar rock”.

Samtalsämnet under den fortsatta resan faller sig naturligt. Det visar sig att Johan Grim, som han heter, spelar i Solskensorkestern. Låtarna de lirar är huvudsakligen från trettio- och fyrtiotalet. Beundrarna har en snittålder kring åttio. I somras lirade de på Parksnäckan, inför en mogen och hängiven publik. I kväll skulle de in till Katalin för att lyssna på Landgren och Norberg. Jag skjutsade dessa trevliga människor till stationen. Åkte sedan vidare mot hamburgeriet och gladde mig åt vilka trevliga människor det finns, och hur ofta det är så att de riktigt trevliga ofta ägnar sig åt musik. Musikalitet är nog en kvalitet som ger mycket annat vid handen. Ska man ta upp en liftare, eller fråga någon som inte liftar om den vill hänga på, så ska man nog inrikta sig på utövare av musik.

Olov och jag fick våra pannbiffar med bröd och åkte sedan hem för att avnjuta dessa i hemmets sköte.

Mvh

Sten Skiöld

Åter på Uppsala Rebels. Göran börjar bli riktigt varm i kläderna, trots ett relativt begränsat antal repetitioner. Några felskär men i övrigt en habil insats. Publiken var underbar och synnerligen dansant. Särskilt glädjande var den yngre delen av publiken som dansade så det stod härliga till, och sjöng med till sextiotalsklassiker. Det finns verkligen hopp om ungdomen. Tänk att få se tjugobastingar sjunga med i Venus, för full hals och till synes helt förtroliga i texten. Väl stående där på scen när dansgolvet var fullt och det svängde rejält tänkte jag följande; När i den andra delen av livet mår man så här bra och har det så här roligt?

Jag kom inte på något bra svar. Musiken äger och rocken är oslagbar.

Mvh

Sten

Efter tjugotvå års existens som band har nu bandets marknadsavdelning låtit tillverka en banderoll med vår logotyp på. Under loggan finner man även hemsidesadressen. Riktigt stiligt och perfekt att ha på scenväggen. Vissa rescensenter må tycka att det tog väl lång tid att få till detta, men va fan. Bättre sent än aldrig. Bidragande till att vi fick ändan ur vagnen var Göran, vår färskaste medlem. Banderollen invigdes igår på spelningen på Uppsala Rebels. Nu kommer spelningarna dugga tätt. Och, som om inte detta vore nog, har Hasse låtit tillverka vita T-tröjor med vår logga snyggt exponerad på bröstet. Nu kan orkester ha ett enhetligt och prydligt utseende på scenen. Igår kväll tvekade jag dock inför detta och lät den sedvandligt svarta tröjan sitta kvar. Alltför stor enhetlighet får mig att tänka på dansband. På fritiden kommer jag dock bära tröjan med stolthet.

Nyss hemkommen från repetition. Svettig och lite trött i rösten. Svininfluensan går så sakteliga ur systemet – hoppas jag. Rösten höll inte riktigt. Hostan gjorde sig påmind. Näsan fortsätter att rinna, trots snart tio dagars sjukdom. Trist! Trots allt som var emot mig gick liret riktigt bra och vi fick sväng och känsla i musiken. Bitarna börjar verkligen falla på plats och snart infinner sig den genuina telepatin, den trådlösa kommunikationen. Alltid lika fascinerande när man får uppleva känslan. Något som inte kan beskrivas i ord men som är starkare än den mustigaste prosan. Toner som virvlar omkring, vibrationer och svängningar i luften som gör att man lämnar det torftiga vardagen och lyfts upp till en högre sfär.

Fredagen den 28:e augusti var det dags för premiär med Göran i laguppställningen. Närmare bestämt på Queen Victoria på Drottninggatan i centrala Uppsala. Snabba ryck och bums i det kalla vattnet efter endast fyra repetitioner. Intensiv intensivrepetition av tjugofem godingar och stränga hemläxor till vår nya gitarrist Göran. Lite pirrigt var det allt att ställa sig på scen med en person man knappt hunnit bekanta sig med. Det första intrycket visade sig stämma väl och Göran gör en habil premiärinsats och visar sig ha goda scennerver. Spelningen blir riktigt bra och gensvaret från publik och krögare var översvallande positivt. Några missar blev det förstås, men inga grövre och när det bar och musiken fick andlig luft under vingarna – ja, då svängde det rejält. Ett kvitto på att vi trots ringa förberedelser gör väl ifrån oss är att krögaren bokar oss igen tre veckor senare. En spelning vi tyvärr måste tacka nej till, men att vi kommer tillbaka till Queen Victoria det råder det inga tvivel om.

Premiären borgar för en spännande höst. Med några rep till innanför västen kan vi komma att göra mindre storverk. När Göran är helt varm i kläderna lär vi ta några steg till på den musikaliska stegen. Jag ser fram emot den klättringen.

Rock on!

Sten

Trettio grader och ingen nåd. Solen ger inte den minsta chans att komma undan. Jag sitter vid mitt fönster på kontoret och gläds åt att kylan fungerar men funderar samtidigt på om detta är meningen med livet. Som vanligt har jag tillbringat en timme i bil för att komma till jobbet, tack och lov med luftkonditionering i bilen. Säljarna har uppenbarligen börjat ta semester, många kollegor likaså, varför telefonen är förvånansvärt tyst. Det finns således tid till eftertanke.

Juni närmar sig sitt slut. Våren passerade snabbt och sommaren håller på att göra samma sak. Blundar en stund och tror mig förstå att tiden inte är en konstant utan en accelererande process som endast för utsläckelse med sig. Dagen passerar och jag smiter iväg så tidigt som skammen kräver. Hemma har barnen slöat i värmen och väntar på att jag skall komma hem med mat – och laga den.

Efter att detta är gjort cyklar jag en och en halv mil i värmen. Duschar svetten av mig efter hemkomsten och unnar mig en sval öl. Sätter mig på berget och tar fram lutan. Spelar lugnt Stones Wild Horses. Oj vad de nya strängarna klingar vackert.

Tectyl har bytt medlem och gruppen är ny. Det känns bra. En injektion som kommer att ge oss behövlig skjuts in i höstmörkret. Musiken finns där ändå, mitt i den förfärligt raska färden genom oändligheten. Kanske kan toner få en att uppfatta mer av allt som sker och ge varje sekund mer tid. Kanske är musiken universums svar på förgänlighet. Kanske.

Vi ses där tiden tar slut! Vi tar oss dit på en våg av musik och toner.

Sten

Vårkvällen var varm och löven sprack formligen framför våra ögon när turnébussen anlände till Pensionat Tiveden. Framför pensionatet hade man för kvällens begivenhet rest en kåta i monumentala dimensioner. Till denna hade en särskild utbyggnad gjorts i vilken scenen byggdes. Framför scenen var dansgolvet. Här, mitt i den djupaste Tivedsskogen, hade man inte några hyvlade och plana tiljor som golv. Nej, här var grovkornigt grus. Risken för halka var således minimal. Risken för vrickning var dock överhängande för dem som inte valde för underlaget anpassade skodon. När väl middagen var över visade det sig att den mycket dansanta publiken behärskade underlaget till fullo. Upp på scenen stänkte sten och grus. Snacka om rock and roll i ordets mest fundamentala bemärkelse.

Fram mot nattkröken gjorde sig sjön Unden påmind, tillsammans med en tilltagande kyla. Gitarrerna slog sig av fukt och kyla. Ständiga stämningar krävdes för att hålla god ton. Rocken värmde dock snart upp både band och publik. Efter några extranummer kunde vi packa ihop våra grejor och säga farväl till en nöjd skara.

Fem på morgonen var vi åter i Uppsala. Efter en snabb avlastning av utrustningen var det dags för trötta rockers att vila. Ännu en dag on the road.