Rockplock

Tectyl var på vippen att ställa upp i EU-valet. Detta på grund av alla de påtryckningar gruppens musikorakel blivit föremål för. Det var inte bara fansarna, det vill säga de mest hängivna beundrarna; nej, även andra kategorier av kloka och omdömesgilla människor ansåg högljutt att europaparlamentet skulle vinna oerhört av att berikas med fyra skarpa Tectylhjärnor – fyllda av förstånd, visdom, kunskaper och snille.

Det som fick oss att avstå, trots att vi säkerligen hade fått fyra platser i parlamentet, var vår sedvanliga ödmjukhet och vilja att verka utan att höras. Även om vi med all säkerhet hade bidragit till Europas utveckling och världsfreden så fortsätter vi att fokusera på de sköna konsterna. Vi fortsätter att lyckliggöra musikälskare. Vi fortsätter att leverera skönhetsupplevelser till estetiskt svältfödda. Vi går vidare på vägen mot en rockmusik bortom förnuftets horisont. Vi bryter ny mark i musikaliska omgivningar ingen annan varit före oss. Något av musikkonstens svar på artonhundratalets upptäcktsresanden. Rocksfärens Nordenskjöld, Nansen, Hedin eller Scott.

Med alla de oräkneliga kvaliteter och idel genomkorrekta värderingar Tectyl står för hade vi annars givetvis varit en kraft Bryssel så väl behöver.

Ett så rysligt bryssligt band har nog världen aldrig förr skådat.

Tectyls politiska sekreterare och tillika språkrör vill dock flika in att dörren till EU-parlamentet inte är stängd för evigt. Nya val kommer och nästa gång kanske Europa kan omfamna fyra nya och tongivande ledamöter.

Vi måste kanske ändå erkänna att stjärnorna i Tectyl blev något förvånade när biljetterna till spelningen, tillsammans med 60s tribute, drog fullt hus – och mer där till. Det blev helt enkelt utsålt. Biljetterna tog slut.
Känslan att kliva upp på scenen, 24 november 2018, och titta ut över ett hav av glada människor är svår att beskriva. Lokalen, som rymmer drygt fyra hundra personer, var knökfull. Stämningen på topp och dansen – nedanför scenen – var vild och vacker.

Spelningen gick kanon och gensvaret alldeles lysande. Det hela avslutades med några låtar tillsammans med rockrävarna i 60s tribute. Svettiga och trötta, men mycket nöjda, klev Tectylerna av scenen fram mot småtimmarna.

En liten extra krydda, eller vad man nu skall kalla det, var att Mikael Rickfors – som skulle lira samma kväll på Interpool – ställde in spelningen på grund av klen biljettförsäljning.

Vågorna går höga och blodet är hett i de asociala medierna. Ja, till och
med i de mer sociala dito. Det mörka nätet svämmar över av etterdrypande
emotioner. Många ondgör sig å det grövsta över vad som utspelade sig på
Skogsvallens folkets park för bara några dagar sedan. Bilder har slipprat ut,
via okända källor, på vad som skedde i logen, bakom den legendariska scenen. De
är dessa i allmänhet och den bild i denna artikel i synnerhet som piskat upp
indignationen i de breda folklagren. Vid tillfället var de förhärdade och
vackert åldrade rocklegenderna i sällskap med kollegor i något lägre ålder.
Närmare bestämt mellan fyrtionio och trettiotvå år yngre. De något yngre var
inga mindre än Blixterz; ett redan etablerat band trots medlemmarnas ringa
ålder.

Vad var det då som skapade folkstormen? Titta på bilden så förstår ni!

Utan minsta tecken på skam i kropparna utsätter Tectylisterna de unga
musikanterna för en orgie. En orgie i droger. Något som tyvärr rockbranschen
varit känt för och som satt sina omisskänliga spår även hos de i övrigt
välbehållna ikonerna.

På bordet i den väl tilltagna logen ser man hur det dignar av lockande
farligheter. Hur skall väl en ungdom kunna stå emot, när de dessutom ser hur de
tämligen ouppnåeliga idolerna oblygt tar del av härligheterna.

Sockerstinna läskedrycker, som till exempel kokad kola. Fullkomligt
förödande för tänderna. Sötspäckad Fanta, denna djävulskt lömska dryck.
Saltstänkt mineralvatten, så kallade Lokabomber. Livsfarligt och
beroendeframkallande. Och, helt utan några försök att dölja vilka
oegentligheter som försegick, en väl tilltagen termos till brädden fylld av i
stort sett oblandat koffein.

Som om inte detta vore nog sägs det att utanför bilden fanns smör- och
kolhydratdrypande polarbrödsmackor med ost och – tro det eller ej- skinkskivor.

Tectyl försvarar sig med att även de unga, som ger sig in i denna hårda
bransch, måste lära sig den hårda vägen.

– Det hjälper inte med moralpredikningar. Vissa saker måste man gå
igenom på egen hand, avslutar den av långvarigt Fantamissbruk svårt märkta Tectylbasisten
med.

De övriga i fantombandet nickar allvarligt och instämmande.

Sistlidna lördag, 30:e juni 2018, var det dags igen att spela på den
legendariska folkparken Skogsvallen. Första gången var förra året och efter vår
leverans då var vi välkomna åter. Denna gång skulle vi växeldra med ett annat
gäng på parkens andra scen. Scenen är stor och vi kunde rigga på var sin sida
utan att trängsel uppstod. Klockan åtta var det dags. Blixterz tog första
fyrtiofemminuterspasset. Riktigt duktiga var de. Svängig musik, någonstans
mellan rockabilly och dansband. Sen var det vår tur. Ännu hade inte så mycket
folk hittat fram till dansbanan. De som hade gjort det dansade desto mer
ivrigt. Efter vårt pass var det åter dags för Blixterz. Sen var det åter vår
tur. Efter det passet fick banden en timmes paus medan John Lindberg trio
lirade på utomhusscenen. Sen var det dags igen. Två timmar kvar innan det var
dags att sänka volymen. Nu körde vi halvtimmes pass. Vi var dock överens om att
de skulle kliva in när det var cirkus femton kvar. Då var det dags för att
lira tillsammans.

Avslutningen blev riktigt kul och det svängde rejält. Förutom Johnny be
good så körde vi en längre boogie med rikligt med solon.

I pausen fick vi möjlighet att bekanta oss lite med grabbarna i
Blixterz. Det visade sig vara en smula yngre än gemene Tectylare. Bandledaren,
som var äldst, var närmare bestämt tjugotre år gammal. Vi kunde konstatera att
medelåldern i Blixterz var ungefär fyrtio år lägre än Tectyls dito. Ofta blir
ju Tectylarna beskyllda för att vara spolingar och rockstekare med fukt bakom
öronen. Här låg vi dock i visst lä.

Till och med Tectyls äppelkindade nytillskott, Skuttunge-Tompe, framstår
i relation till dessa juveniler som en aning distingerad och patinerad. Det
vill inte säga lite. Att vår välbehållna trummis skulle kunna vara deras farfar
var också en liten kittlande tanke.

Sympatiska ynglingar var de dessutom. Och, förstås musikaliska och
drivna musikanter. Rötterna deras var i trakterna kring metropolen Hedesunda.
Sveriges Detroit. De hade dessutom börjat lira ihop i god tid, redan när det var i
femtonårsåldern. Nu var de redan ganska etablerade och hade lirat till och med
på den berömda Malungsveckan.

Härligt och befriande var det också att höra, från den ganska
högprofilerade sångaren och bandledaren, att Streaplers var hans stora idoler.
Vi kan inte påminna oss ha hört något liknande från någon yngre förut.

Att det gick bra för killarna tydde väl deras turnébuss på. En ganska
modern och fräsch Mercabuss, med övernattningsbingar byggda ovanför lastutrymmet. Sannolikt är vår turnébuss, Dodge Ram, tjugofem år äldre. Don efter personer således.

Det sköna i sammanhanget var att de i stort sett gillade samma musik som
vi. Och att de älskade genuint att lira. När vi väl lirade tillsammans framstod
det så klart att musiken inte har någon ålder. Svänger det så svänger det,
oavsett om man är tjugo eller sjuttio år gammal.

När vi väl var klara med packningen av prylarna i våra bussar, vid halv
tre på natten, önskade vi dem all lycka i deras framtida karriär. Det är ingen
lätt bana de slagit in på. Men den är väl värd att försöka sig på.

I övrigt blev det en bra kväll på Skogsvallen. Vettigt med publik. Bra väder. Fantastiskt trevliga arrangörer, som var nöjda med det vi bidrog med.

Att få träffa grabbarna i Blixterz gav aftonen och natten en lite extra guldkant.

Nästan just hemkommen från ytterligare en spelning. Solen går upp och jag sitter en stund i vardagsrummet för att varva ned. Ett femtioårskalas. Någon som är mitt i livet väljer att fira rejält. Inte med en lirare som spisar plattor (numera MP3) utan ett riktigt band. Ett riktigt band som lirar här och nu. Levande musik med andra ord. Heléne, som dagens jubilar hette, visste att uppskatta den levande konstformen. så även hennes familj och vänner. Det blev således en riktigt rolig spelning, som varade in på småtimmarna.Denna gång var arenan Skuttunge bygdegård. En fin lokal och en riktigt hyfsad scen. Cirka 45 låtar rev vi av innnan det var dags för några extranummer.

Det är ljust nu. Jag borde vid det här laget sova – sedan länge.
Men vad gör det. Musiken ringer fortfarande i mitt huvud. Det svänger. Gensvaret är gott. Publiken dansar vilt och sjunger med. Vem behöver väl sova då.

Franz Schubert, eller “Lillsvampen” som han något förklenande kallades av sina polare i Wien, var sannolikt som bäst de sista två åren av sitt korta liv. Likt en rockstjärna dog han ung. Endast trettioett år gammal lämnade han det jordiska. Hans obeskrivligt vackra – och rikliga – musik lever dock för evigt. En av de musikaliskt allätande juvenalerna i Tectyl bevistade en orgie i Schubert innevarande dag (2017-11-25). Redan vid första stråktaget kände han kongenialitet med musikanterna i Vamligebokvartetten. Dessutom bjöd de på Schuberts stråkkvintett i C dur, D 956, OP posth 163. En veritabel goding, pärla eller örhänge – välj själv.

Redan under de första takterna av Allegro ma non troppo reste sig pälsen på den då ditresta rockaren. Fysiskt och ändå så mycket hjärta och ande. Så evinnerligt vackert. Rakt in i själen.

Att dessutom få sitta ett par meter intill musikanterna ger en extra dimension till upplevelsen. Man känner nästan strängarna, anspänningen. Man kan noga uppfatta blickarna, kroppsrörelserna, ögonens uttryck, kommunikationen musikanterna emellan. I ansiktena ser man inlevelsen, glädjen, koncentrationen och samspelet.

Allt det där som gör musik till något som höjer det över alla övriga konster. Allt sker här och nu. Så mycket nu att man inte kan leva mer intensivt än så – åtminstone inte i fredstid.

På grund av den cyniska och hårda rockbranschens något objektifierande syn på medlemmarna i Tectyl, vilket de har att leva med, tvingas de hålla ett avsevärt avstånd mellan bandet och deras beundrare. Ibland saknar de närheten, men en sådan kan leda till fördärvligheter. Kammarmusiker får – enligt säker källa – sällan skamliga förslag på vägen från kyrkorummet åter till sakristian.

För övrigt fanns många likheter mellan Vamligebokvartetten och Tectyl. Tätheten, det skarvlösa svänget, telepatin och den genuina glädjen i att göra musik – där och då. Här och nu. Kanske kan detta vara ett inslag på nästa Tectylfest, som sedan tre år tillbaka genomförs på Katalin.

Huruvida Schubert skulle ha varit en rockstjärna idag, om han levde nu, låter jag vara osagt. Helt osannolikt är det dock inte. Hade han varit det så skulle rocken berikats. Han skulle dessutom utan att ha stuckit upp, ha kunnat delat scen med Prince, Madonna eller Angus Young. Även Schubert var blott en tvärhand hög. Närmare bestämt 1,52 m lång. Hans förmåga att komponera hade dock inga yttre gränser.

Tectyl står alltid på kvinnornas sida, då och då dock i fånig badrock

Den i alla bemärkelser oförskämt estetiskt föredömlige huvudsångaren och sologitarristen är synbart bekymrad apropå “jag med”-rörelsen och vad som ligger bakom den samma. Han gör därför följande uttalande i senaste numret av Tectylbulletinen “Rostfritt”.

“Vi vill tydligt poängtera att Tectylstjärnorna aldrig nedlåtit sig till det otillständiga och oacceptabla som så många kvinnor oförskyllt blivit utsatta för.

En riktig rockare , en riktig man, respekterar kvinnor.

Det är lika självklart för oss som att en gura ska stämma innan man riffar. Män som beter som de slemmiga typer man nu läser om släpps inte ens in på våra spelningar om vi kan förhindra det, än mindre skulle de platsa i bandet.

Vanligtvis är Tectylarna ett glatt och obekymrat gäng. Det vi nu ser och läser om gör oss dock ledsna och besvikna.

De är inte våra bröder som beter sig så här.

De är genuina skitstövlar, ynkliga troll och små lortar.

Det är på tiden att ni, systrar, drar fram dem i ljuset.

För vi – männen – gjorde ju inte det. Vilket i sig är beklämmande.

Keep on rocking in a free (for everybody) world!”

Lördagen den 26:e augusti.

Mannen, myten och legenden HB, lyckas nästan alltid hålla samma betongstadiga tempo vad beträffar sitt fyllande som sitt trumspel. En gång om året drämmer han till och fyller år, och det dessutom på samma datum -varje gång. Nu är det dags igen. Föga förvånande att han i livet landade bakom trummorna. Många är vi som har Hasse att tacka för den stadga han givit i våra liv och vårt musicerande.

Tectyls personalavdelning vill därför, tillsammans med de himla humana resurserna i bandet, framföra våra överdrivet rockrungande gratifikationer.

En personalförmån som enligt Tectyls bokhållare och kamrer dessutom skall vara helt skattebefriad.