Rockplock

Tectyl giggar på Lisas bröllop

Den gamla medeltidsborgen Wik vid Lårstaviken var platsen för Lisas och Gunnars vigsel. Redan som liten pilt var detta min favoritborg. I min barndom gjordes otaliga cykelturer till borgen. Icke blott – skall sägas – för att avnjuta det medeltida huset utan också för att ta ett svalkande bad i Mälarens grönskimrande vatten. Redan då hade jag en besynnerligt stark dragning till borgar, slott och herresäten.

Kan man tänka sig en bättre inramning? I riddarsalen var historiens vingslag så frekventa att de välklädda kvinnornas frisyrer låg i riskzonen. Inget bjäfs om gud utan pang på rödbetan – det vill säga kärleken. Och att det var frågan om riktigt genuin kärlek rådde inget tvivel om, det fullkomligt lyste om bröllopsparet.

Efter vigseln bar det av till Dalbyvikens strand. Bygdegården ligger vackert belägen på vikens västra sida, snett mitt emot Hammarskogs herrgård. Tidigare på dagen hade jag och övriga bandmedlemmar varit där och riggat. Lokalen visade sig ha scen och hyfsad akustik. Undertecknad, samt övriga i bandet, var en smula spända inför uppgiften att spela på en tillställning där det med största sannolikhet skulle vara tämligen torrlagt. Tectyls historia innehåller så vitt vi vet ingen spelning där inte alkoholen funnits med på ett eller annat vis. Skulle de gamla romarnas talesätt ”Nemo saltat sobrius” stämma?

Middagen var riktigt trevlig, med inslag av tal och framträdanden. Vid pass tio på kvällen, då det var sagt att bandet skulle påbörja sin spelning, var det förvånansvärt få inslag kvar. Luttrade som vi är hade vi nog väntat oss att det skulle dröja avsevärt längre tid innan det var dags att äntra scenen. Med en alldeles nyförvärvad förkylning var jag en smula orolig för att rösten inte skulle klara av dryga två timmars sång. Klassiskt takdropp, huvudvärk och svullna bihålor var kanske inte det bästa tillståndet för att leverera rock´n roll. Well, shit happens och the show must go on, som man säger i branschen.

Väl på scenen inledde vi, helt i enlighet med den låtordning Lisa varit med om att påverka, med Dizzy ms Lizzy. Döm om vår förvåning när dansgolvet fylldes till bredden av dansanta och rytmiskt begåvade. Så fortgick aftonen och Tectyls hela bemanning var nöjd med gensvaret. Lisa visade, genom sitt soloinhopp i Mustang Sally, att hon inte blivit allt för ringrostig på saxen. Lisas väninnor körade och doade, med den äran. Kul och uppskattat! Även om det inte blev fråga om något direkt nattsudd så blev det en riktigt hyfsad genomkörare. När väl sista numret var exekverat var vi nöjda med aftonen. Att döma av kommentarerna var även Lisa och Gunnar belåtna, vilket ju faktiskt är det viktigaste av allt.

Avslutningsvis vill jag sända en hälsning till min brorsdotter och hennes nyblivna make. Glöm aldrig att rock´n roll gör kärleken starkare. Man blir aldrig för gammal för rock och ju mer man spelar eller njuter av den desto yngre håller man sig – åtminstone mentalt.

Farbror Sten

En ton så stark vid djupet av värkande hjärta

Blind för kraften i rörelsen. Rusande stillhet. Kapslad frihet av stål. En armslängd från den momentana utsläckelsen. Bakom sig köpingen i norr. Med lin framför sig som ett galleri över den svenska aeronauthistorien. Dynamik i aluminium. Även det projektiler att skjuta människor genom rummet i. En gång satt i dessa stolta män. Beredda, måhända, att kasta sig ut i strid för de sina. I strid mot envar som kränkte det rum av luft som är bara vårt.

All den tankekraft som fanns bakom varje balk och skruv, varje vinkel, varje mekanisk konstruktion i dessa farkoster. All den tid så fylld av kreativa flöden som spenderats på fullfärdigandet. Så stora resurser nedplöjda i maskiner gjorda för förintelse. Kanske spelar det mindre roll vad, än att skapa, för människan. Lusten ligger inte i syftet utan i processen. Lekfullheten i full blom när den sista handen läggs vid atombomben. Nöjda män som ser på varandra. Ett lag som segrat. Segrat över fienden, de till synes olösliga problemen och gåtorna. Intet smolk i den bägaren av tankar på vad avsikten med det de kreerat egentligen är.

Den goda människans värld föresvävar. I den byggs aldrig Tunnan, Lansen, Draken, Viggen eller Gripen. Möjligen en vinge att segla på. Att segla till sikt och kartering. Utopia och kanske inte en plats för den människa vi idag känner. Så ren att den blir olidlig. Så ren som Ferlins himmel. Inte ens en grå liten småtjuv lurar på grönan farstukvist. Bäst som det är. Utan ondska ingen godhet. Utan vinter inte den oförblommerade längtan efter sommar och prunkande liv och grönska.

Hunger och en snabb Statoilwurre. Numera 12, fordom 10. Än sen då, vem bråkar numera över tjugo procent? Inte jag, inte hungern. Inte när man skall stämpla om 90 minuter. Stämpla till ännu en betald och levererad del av sin levnad. Hur ställer man en begränsad tid i varat till den ersättning man får för att vara vid just en plats, under viss tid med förväntning att göra en viss syssla?

Ändå är väl till syvende og sidst kärleken störst. Korv eller utan. Bära eller brista. Jag passerar strax platsen. Låt det vara. Inget skäl att bromsa.

Sen kommer gitarrerna, när man minst anar. Vid krönet till ännu en av alla dessa lagom svängda backar. Just när man minst anar. Tonföljden och valet. Varje ton rätt i tempot. Samlingar, grupper av toner så väl i varandras sällskap att de ger mer än summan av tonerna. Dessa vibrationer som sätter luft i gungning går inte mig förbi.

Från det inre, arkivet av alla de tonerna som fångats genom öron och år, flyter paket av associationer och minnen. En ton är inte materia, ändå sätter det hjärtan i brand.

Sten

Det gröna mot gult och prunk mot bister kyla Likt en lyckad glidfärd över böljande fält, där säden vuxit sig stark och mogen, närmar sig sommaren åter höst. Tid för en stilla landning. Varje fas så mjuk och successiv att ögat bara märker när tusen steg redan är tagna. Allt liv som lutar sig tillbaka till vila. Vad tänker björken när löven gulnar och gör sig redo för det stora fallet? Vad känner lövet när det stöts bort och lossnar för att i ett ögonblick av tyngdlöshet sväva ned mot förmultning? Några dagar av ljuvlig arbetslöshet. Några stunder utan de gnagande tankarna, de roterande enigmor som biter sig fast i sinnet och nöter sig mot nervcentrum. Några stunder med horisonten fri. Morgnarna sena och dagarna oändligt korta. En liten tid utan skådespelet och rollerna man inte alltid väljer själv. En så stark smak av mer. Barnen som växer, växer så det värker. Växer sig fria, starka och oberoende. Pulsen som stillar sig. Men ändå bara en sekunds andhämtning. Så kort som livet och lyckan. Åter igen och igen. Några varv till för månen. En handfull stjärngrus i oändlighetens fontän. Vi kastas utåt, bort åt. Så kräng då åter hårt och slit mina segel. Styv kuling nalkas. Sund och grund. Trång farled och slitna sjökort. Snart förligt vidare genom fräsande bogsvall. Kölen ned under vågade vågor. Distans efter distans utan gast vid reling, redo att ta tamp och skota bi. Valkarna vrids mot rorkult. Smärtan mitt i kampen. Lutande, med ryggen så nära det brustna vattnet. Miljarder av former som aldrig uppstår åter. En kolonn av översinnlig ordning. Oefterliknelig. Variabel mosaik över dolda djup. Oändlighet också i detta. Över allt denna oändliga oändlighet. Om ändå öppnare vatten. Vidare synfält. Om ändå färre grynnor och skär. Ett ben att vila ut på. Långt nog att söka koj och tryggt vila medan resan fortgår. Inte ständigt på pass. Trygg förvissning om att båten stävar över Marianergravar. Mot hamnar av kär lek och välkomst. Hågkomst dock i sittbrunn. Ljusa stunder för det inre när dyningen suger och stormen leker domino med elementen. Små, små glimtar att vårda. Skärvor till den inre mosaiken. Värmande, vederkvickande. Smärtstillande sköna utan ensamhet och misströstan. Inte det enda skeppet. Inte den enda seglatsen, långt ifrån hamn. En utav många, givna en skuta och ett hav. Knuffade från stapeln och hänvisade till den okända leden mot ingenvetvart. Tanken åter att detta är som det skall. Ingen finns där att besvara. Så många oskrivna ark i den ofullständiga pärmen. Så många svar som saknar sin fråga. Så många frågor att vårda till sömns. Upp i vindögat. Slå. Och fortsätt sedan. Tids nog land i sikte. Mvh Sten

Efterdyningarna av en spelning i Hebys folkets park

Jag vänder oron ryggen. Lämnar den där den hör hemma. Lutar mig tillbaka och släcker varje onödigt ljus. Klockan är tusen och mina käresta sover sedan länge. Skiöldsberg vilar tyst. Gryningen gläntar på dörren. Åter från en spelning – som så många gånger förr. Trött på ett behagligt vis. Sätter mig och öppnar en välförtjänt öl. En trött kropp, två rejäla klunkar sval bira, tre djupa andetag och så en stund för mig själv. En omistlig del av rocken. Det där efteråt. När allt är över och man torkat av sig svetten och roddat klart. Summerat insatsen, responsen och fördelat gaget. Adrenalinet har sjunkit tillbaka, spänningen har släppt. Fingrarna ömmar, utan att göra ont. Rösten trött och i morgon ännu mera bas än vanligt.

Den ringande tystnaden. Varv efter varv i en varm hjärna. Öron som vilar i det höga ljudet. Tyst och bullrigt. Njuter till. Stunden då tanken inte skenar. Skärmar mig, i oändligheten – mot det förtagande. Svindlande vackert. Utan ände, i detalj.

Stund som kunde få vara något litet längre.

En folkets park med kulörta lyktor. Värme, sensommarnatt och goda, glada människor med ögon känsliga för glädje och dans. I Hebys närhet, mitt ibland de egna hemmen. På en ås i västmanland. Fordom bruksbygd. Nu någonstans i utkanten av ingenting.

En park som hämtad från trettiotalet. Varje enskild autentisk detalj hämtad direkt från det förgångna. Pyntat och rustat. Från fäfot till det skick det en gång var. Som det var när människor tillsammans byggde parken. Byggde i glädje för glädje. En plats för kärlek och yster utlevelse.

Rotundans scen med handmålad dekor. Dansbana med slitna tiljor. Gretas kafé, strax intill, med glasveranda. Skjutbana. Lottstånd. Hederlig utetoalett. Grind med biljettkiosk och präktig skylt. Nästan allt i falurött, med grusgångar som vindlar sig mellan de ståtliga furorna.

Eder vän

Sten

Måhända det futtigas regel att undanta

Knivskarpt. Skärande nära. Vass egg. Branta klippor mot tomheten. Spelet kan börja. Rollerna fördelas. För det flesta statist. Som alltid. Strävar vidare utan glöden att nå scenens zenit. Blickar stumt sig i kring. Hastar mot modulen och tryggheten. På plats och ännu en dag. 16.40, inte tidigare. Minus i flexen. Ångest. Mening? Bara inte minus i flexen. Grannen skickar e-post. Kedjebrev med hot om plötslig olycka för den som inte sprider vidare. Vilket fegt kräk han ändå är. Strax därefter flyktar texten vidare mot andra som inte vill ha men ändå inte bryter kedjan. Snart lunch. Stänger telefonen. Sammanträde låter bra. Det var ett tag sedan. Behövs väl inte längre. En kvart kvar. Sedan lunch. Avbrott. Okända människor. Brickan. Bordet. Sorlet och den teoretiska möjligheten att bli tagen för någon annan. Av betydelse. Vikt. Fråga grannen? Nej. Inte idag. Kanske i morgon. Jag kan ju alltid fråga i outlook. Gillar inte de där ögonen. Vet han kanske? Tränger bort och går mot trappen. 60 minuter. Hejar och ser glad ut. Det skall ju vara så. Visst hade hon gråtit. Eller var det bara allergi. Var det Berit hon hette? Full va hon i alla fall på förra firmafesten. Full som spruta. Sjukskriven sedan. Skamsen och rökt. Ryktet solkat till andras oförställda glädje. Kanske därför de röda ögonen. Vinkar till receptionen. Låtsas stämpla. Prydligt och korrekt. Mulet. Precis som i morse. Skit samma. Äta. Vad. Kinamat. Kosta på mig en tvårätters. Ensam vid bord för sex. Kinamannen sneglar ilsket. Slöseri med plats. Förlorade skattefria intäkter. Hit går inte jag igen. Tankarna hänger inte längre samman. Var för sig i ett vimmel utan struktur. Låt gå för det. Mera ris. Inte det. Det är väl för det där med bordet. Hit går jag aldrig mer. Skit ner er till Hongkong. Snåldjävlar. Häller ut soyan på bordsduken och lämnar brickan på bordet. Skarp protest som skrämmer. Kan jag göra så här? Kan jag verkligen? Går ut. 23 minuter kvar. Forcerar övergångsstället och förlorar så när smalbenen. Utan förvarning far min illa slitna sko ut mot BMV:ns sidodörr. Rejäl buckla. Tvärnit och påkörning bakifrån. Pisksnärt. Tystnad och där efter ilska och chock. Jag vandrar vidare. Nöjd. Skit ner dig BMW-djävul. Strax ifatt. Ännu mer ilska. Våld och tafflig brottning. Inget bra på det där. Hinner liksom inte med. Gör ont som fan. Spricker och knäcks i skön förening. Hur skall jag nu passera receptionen.

Slipsen åt helvete. Blod på vita skjortan. Lite ynklig helt enkelt. Om man bara kunde.

Då hade han legat där och bett om nåd. Ändå var det värt det. Jag läker och om inte –

who cares. Plåten lär den djävulen få pynta för. Fast det är klart. Med en 728:a så har han väl råd. Tre minuter kvar. Det kommer aldrig att gå. Gör det samma. Ta det eller ge fan. Tillbaka igen. Tystnad och nedåtstirrande nyfikenhet. Mullrar inom mig. Förstår ändå inte riktigt varifrån. Nästan lättar från golvet. Krafter. Rör mig inte nu. Låt mig vara. Stänger dörren och telefonen. Vilar pannan mot bordet. Drar ur sladden som fordom gav min PC ström. Blundar hårt och försvinner. Omedelbar och osynlig.

Lämnar inga spår. 7 år och inte ett avtryck. Bara bort där ingen bryr längre bort än nära. Så lättar den sista tampen. Ingen binder längre fast vid land. Terra firma adjö.

Någon får hämta det som är kvar. Sista tanken som lagras i minnet. Sedan tystnad och tomhet. Intighet som raderar. Tvättar såren och läker. En stillsam sömn och ljuvlig uppgivenhet. Var det inte ett leende jag kände just innan ljuset slocknade. Åtminstone stramade lätt kring munnen. Om minnet inte mig sviker var det så det kändes när man log. Men visst, det kan ha varit ett grin av smärta. Just nu spelar det mindre roll. Pjäsen är över och jag lämnar in som statist.

Sten

Gästerna som kom på rockfesten
lördagen 5 maj

Hasse o Bettan Andersson

2

Marie Gustafsson

2

Peter Eklund

2

Anders Burvall

2

Christer Westerberg

2

Ann o Jon Östman

2

Elsa Falk

1

Ann-Sofie o Bengt Björkman

2

Lena Matts

2

Martin o Maria Hall

2

Eje o Pernilla Thorarinsson

2

Karl Johan Sporrong

1

Hans o Tina Borg

2

Jonas o Kickan Irnell

2

Eva o Christer Loskog

2

Uffe o Maria Nyman

2

Håkan o Monica Ridderström

2

Per-Ivan Larsson o Yvonne Sjödin

2

Göran o Lalla Klasén

2

Hans Nordström

1

Thomas Fagerlund

2

Gabi Lövgren o Ivonne Bankefors

2

Lena Smith

3

Siv Sjödin o Kenneth Sundström

2

Gunilla o Uffe Hindersson/Jakobsson

2

Peter o Lena Wettervik

2

Marie Åsblom o Mats Lund

2

Lotta Larsson

1

Anders Törnqvist

1

Staffan Claesson

1

Eva o Robban Sundström

2

Karin o Roger Granberg

2

Leif o Vaileth Bergström Santotini

2

Petri o Rosita Kroeker

2

Stefan Sowa o Annika Karlsson

2

Monica Blom o Dick Karlsson

2

Mikael Lundén o Inger Carlsson

2

Svante o Ylva Roslund-Forenius

2

Per Arenhage o Monica Lidberg

2

Lena Ranerson o Jörgen Rosenberg

2

Mona Glantz

1

Jan Petterson o Agneta Billing

2

Christer o Tina Oldin

2

Olle o Anna Karin Lindkvist

2

Håkan Tidriks

1

Per Fagerlund

1

Peter o Cecilia Meurling-Sandblom

2

Anna o Pierre Arvidsson +Anna-Karin Jobs

3

Tobbe o Bitte Skiöld

2

Lena o Jörgen Vinberg

2

Tina Jacobson o Mats Odebäck

2

Åsa Modig

1

Pelle Sonesson

1

Bibbi Hedlund

1

Tectyl o respektive

6

Stefan o Marianne Falkenström

2

Barbro Kihlstrand

1

Tanja Urnefelt

1

Santorini rockade fett!

Vi kommer igen nästa år!
Until then, rock on!