Rockplock

Det gröna mot gult och prunk mot bister kyla Likt en lyckad glidfärd över böljande fält, där säden vuxit sig stark och mogen, närmar sig sommaren åter höst. Tid för en stilla landning. Varje fas så mjuk och successiv att ögat bara märker när tusen steg redan är tagna. Allt liv som lutar sig tillbaka till vila. Vad tänker björken när löven gulnar och gör sig redo för det stora fallet? Vad känner lövet när det stöts bort och lossnar för att i ett ögonblick av tyngdlöshet sväva ned mot förmultning? Några dagar av ljuvlig arbetslöshet. Några stunder utan de gnagande tankarna, de roterande enigmor som biter sig fast i sinnet och nöter sig mot nervcentrum. Några stunder med horisonten fri. Morgnarna sena och dagarna oändligt korta. En liten tid utan skådespelet och rollerna man inte alltid väljer själv. En så stark smak av mer. Barnen som växer, växer så det värker. Växer sig fria, starka och oberoende. Pulsen som stillar sig. Men ändå bara en sekunds andhämtning. Så kort som livet och lyckan. Åter igen och igen. Några varv till för månen. En handfull stjärngrus i oändlighetens fontän. Vi kastas utåt, bort åt. Så kräng då åter hårt och slit mina segel. Styv kuling nalkas. Sund och grund. Trång farled och slitna sjökort. Snart förligt vidare genom fräsande bogsvall. Kölen ned under vågade vågor. Distans efter distans utan gast vid reling, redo att ta tamp och skota bi. Valkarna vrids mot rorkult. Smärtan mitt i kampen. Lutande, med ryggen så nära det brustna vattnet. Miljarder av former som aldrig uppstår åter. En kolonn av översinnlig ordning. Oefterliknelig. Variabel mosaik över dolda djup. Oändlighet också i detta. Över allt denna oändliga oändlighet. Om ändå öppnare vatten. Vidare synfält. Om ändå färre grynnor och skär. Ett ben att vila ut på. Långt nog att söka koj och tryggt vila medan resan fortgår. Inte ständigt på pass. Trygg förvissning om att båten stävar över Marianergravar. Mot hamnar av kär lek och välkomst. Hågkomst dock i sittbrunn. Ljusa stunder för det inre när dyningen suger och stormen leker domino med elementen. Små, små glimtar att vårda. Skärvor till den inre mosaiken. Värmande, vederkvickande. Smärtstillande sköna utan ensamhet och misströstan. Inte det enda skeppet. Inte den enda seglatsen, långt ifrån hamn. En utav många, givna en skuta och ett hav. Knuffade från stapeln och hänvisade till den okända leden mot ingenvetvart. Tanken åter att detta är som det skall. Ingen finns där att besvara. Så många oskrivna ark i den ofullständiga pärmen. Så många svar som saknar sin fråga. Så många frågor att vårda till sömns. Upp i vindögat. Slå. Och fortsätt sedan. Tids nog land i sikte. Mvh Sten

Efterdyningarna av en spelning i Hebys folkets park

Jag vänder oron ryggen. Lämnar den där den hör hemma. Lutar mig tillbaka och släcker varje onödigt ljus. Klockan är tusen och mina käresta sover sedan länge. Skiöldsberg vilar tyst. Gryningen gläntar på dörren. Åter från en spelning – som så många gånger förr. Trött på ett behagligt vis. Sätter mig och öppnar en välförtjänt öl. En trött kropp, två rejäla klunkar sval bira, tre djupa andetag och så en stund för mig själv. En omistlig del av rocken. Det där efteråt. När allt är över och man torkat av sig svetten och roddat klart. Summerat insatsen, responsen och fördelat gaget. Adrenalinet har sjunkit tillbaka, spänningen har släppt. Fingrarna ömmar, utan att göra ont. Rösten trött och i morgon ännu mera bas än vanligt.

Den ringande tystnaden. Varv efter varv i en varm hjärna. Öron som vilar i det höga ljudet. Tyst och bullrigt. Njuter till. Stunden då tanken inte skenar. Skärmar mig, i oändligheten – mot det förtagande. Svindlande vackert. Utan ände, i detalj.

Stund som kunde få vara något litet längre.

En folkets park med kulörta lyktor. Värme, sensommarnatt och goda, glada människor med ögon känsliga för glädje och dans. I Hebys närhet, mitt ibland de egna hemmen. På en ås i västmanland. Fordom bruksbygd. Nu någonstans i utkanten av ingenting.

En park som hämtad från trettiotalet. Varje enskild autentisk detalj hämtad direkt från det förgångna. Pyntat och rustat. Från fäfot till det skick det en gång var. Som det var när människor tillsammans byggde parken. Byggde i glädje för glädje. En plats för kärlek och yster utlevelse.

Rotundans scen med handmålad dekor. Dansbana med slitna tiljor. Gretas kafé, strax intill, med glasveranda. Skjutbana. Lottstånd. Hederlig utetoalett. Grind med biljettkiosk och präktig skylt. Nästan allt i falurött, med grusgångar som vindlar sig mellan de ståtliga furorna.

Eder vän

Sten