Rockplock

Om ett par veckor bär det av på turné igen. Ingen rast och ingen ro. Har man vallt det här livet så får man ta smällen att leva på vägen. Guldkanten är tunn men finns ändå där. Guldet att stå på scenen och lira skjortan av dem som står nedanför. Den här gången börjar det i de djupa skogarna i Tiveden. Omgivna av historiskt skogsmörker skall vi skapa ljus, rockens ljus. Ljuset skall lysa upp tallar och granar, skapa solsken i publikens själar, svett på deras pannor och lust i deras hjärtan. Det är det rocken är till för.

Vi ses i Tiveden!

Eller Tea Woods, som man säger på andra sidan pölen.

Sten

Gårdagens väder med sol och värme fick en och annan övervintrad rocker att vädra morgonluft, känna pulsen stiga och rytmen komma tillbaka. Jag tog på mig minimalt med kläder och gick helt sonika ut för att möta våren och där stod den alldeles utanför dörren, i hela sin prakt. Vi umgicks flera timmar och bit för bit tinade min själ och min kropp upp. Vilken känsla att rensa fågelholkarna från resterna av förra årets hyresgäster. Göra dem rena och klara för att ta emot nya gäster, tättingar, finkar, sparvar och mesar. En rejäl promenad, lite krattning, plocka grenar och kottar, släpa ris och andra mentalhygienbefrämjande aktiviteter försatte mig i ett synnerligen behagligt tillstånd. Dagen, som jag på sätt och vis fått alldeles gratis, då jag var inplanerad på att representera i Eskilstuna men i sista stund ersattes av min chef, utvecklades väl. När solen började dala men fortfarande värmde gott satte jag mig under loftet på husets baksida och öppnade en öl. Slog en signal till Lagom Rydberg och fick i vanlig ordning en pratstund till största delen fylld av vederkvickande trivialiteter och nonsens. Efter den andra ölen kändes det som om det fanns hopp om livet. Gick in och kopplade in Strattan, körde några riff och solade till Tumbleweeds countryrock.

Det var som om även mina fingrar kände av vårkänslorna, lite flinkare, mer spänst och mindre benägna till tung blues.

Mvh

Sten

För ett par veckor sedan utspelade sig stor dramatik när vi spelade på en firmafest för Uppsalas försäljare av Volkswagen, AUDI, SEAT, Suzuki, Skoda och SSasong. Festen genomfördes på det anrika etablissemanget Arken i Salabackar. Vi inledde med några lugna blueslåtar medan sällskapet fortfarande åt av den rikliga buffén. Efter maten var det dags för “dancing time”. Efter en något trevande start kom snart dansen igång och rocktrycket ökade. Så fortsatte det att göra till dess klockan passerat midnatt med några minuter. Då kommer kvällens värd, Tomas Fagerlund, upp på scenen och går fram mot oss musikanter. Han ser något uppjagad ut och vi anar vad som står på. Mycket riktigt, utanför lokalen står Polisen och vi har bara att rätta oss efter rättsmaktens besked -Sluta spela!

Det visade sig senare att en granne i Salabacke ringt till ordningsmakten och klagat. Lite tråkigt att behöva lägga av just som vi skulle skjuta iväg en trippel Thin Lizzy. Lite kul dock att vi fortfarande har sådant tryck att vi kan locka till oss Polisen. Ett litet plus i CV:n får man väl ändå säga. Nu blev det inga större rubriker i Uppsala Nya Tidning dagen efter. Vi tolkar det som att det inte är mycket till nyhet att Tectyl lirar till dess Polisen kommer. Det vet väl alla att Tectyl är ett farligt gäng som alltid ligger på gränsen till det otillåtna. Riktiga rockare och revoltörer med andra ord.

Sten

See You leaving

( Musik E Berwald, Text S Skiöld )

Intro:

1. Day by day You slowly fade, leaving just shadows as You hide.

Open eyes, now they are closed, staring at darkness deep inside.

2. No more smile, no more joy, distant like stars in the sky.

I wonder where You´re heading now, sad and blue, but still You don´t cry.

Refräng: No more sorrow, no more pain Come tomorrow, love in vain

3. Suddenly You seem to loose all of the love You have for me.

Desperately I try to find what I can do to set You free.

Solo

Refräng x 2: No more sorrow, no more pain Come tomorrow, love in vain

Outro

Den eviga pendlingen mellan dur och moll

Tänk vilken skillnad det blir när man sänker tersen. En sådan liten förändring och vips råder sorg. En ynka liten förändring av svängningarna och allt framstår i mörker. Ett finger som byter plats på halsen. Livet är väl litet grand på samma sätt. Hur många gånger har inte dur på någon sekund förbytts i moll. Så snabbt det går, så tunn linje mellan glädje och sorg, yster och dyster.

Vem bestämmer fingrarnas placering på greppbrädan? Du eller livet? Hur som helst måste väl ambitionen vara att -när outrot närmar sig – man kan konstatera att felan åtminstone till lejonparten var stämt i dur. En del blues krävs väl för att skapa den referensram i vilken glädjen, durackordet, framstår som just dur. Moll kan ju ge en sådan njutning.

Still got the blues!

Sten

Och ljuset kommer åter

För varje morgon blir ljuset starkare, strålarna längre och intensiteten starkare. Så sakteliga återvänder livet efter mörkret. Vintern har väl i och för sig inte varit mycket att hovera sig över. Annat var det på den gamla goda tiden. Då frös turnébilen fast på folkparkparkeringarna, fingrarna stelnade och strängarna brast av pur chock när man tog dem ur fodralen. Ja, livet som rocker har blivit avsevärt bekvämare, kampen för överlevnad lite lättare. Livet ja, detta besynnerliga tillstånd av ickedöd. Detta fenomen som till största delen av tiden består av nedbrytning och föruttnelse, efter en intensiv uppbyggnadsfas. Att tjafsa om det där med meningen är väl en överstånden fas. Det båtar föga. Meningen skapas – i den mån det överhuvudtaget är möjligt – var gång man spelar ett riff, var gång man sätter ett solo, var gång en stämma sitter som i Greta, ett intro klaffar klockrent. Meningen, och vad som är mening är upp till var och en att bestämma, ligger i flytet, när fyra människor agerar som en, uppgår i ett tonuniversum av ickemateria.

Lite ljus skadar inte. Glest mellan gig och syrén. Aromatiska lundar som fyller borrarna med lust. Nog skall vi ut ändå, ut och lira oss svettiga. Den levande musiken har väl sina bästa år bakom sig. Vi också. Med ålderns rätt kan vi luta oss tillbaka, men det skall vi inte göra. Om så bara på repen ska vi kämpa vidare.

Jag tänker ibland på Olle Åkerfeldt. Han valde att gå ur tiden. Han valde att inte fortsätta striden. Rätt eller fel? Det är upp till var och en att bestämma. Var du nu än är Olle – hoppas du har det bra.

Mvh

Sten

Snart är det dags igen. Knappt har vi svalnat från senaste gigget, plockat ihop grejorna och slickat våra sår. Sådan är branschen, ingen rast och föga ro. På´t igen, upp på scen och ge järnet. Kasta loss och släpp loss all den energi vi fått att förvalta. Denna gång på Norrlands nation, ett kärt återseende. Hur många gånger har man inte rockat natten lång i dessa legendariska lokaler.

Alla i bandet ser fram emot spelningen. Det kommer att bli kanon. Rockoing by the Fyris river, an autumn night 2007.

Be there and we will show You all!

Sten

Det är afton och frid den sjätte september 2007. Idag hade jag möjligheten att stå på samma scen som kollegorna i The Beatles, närmare bestämt scenen på Gröna Lunds teater. Det var inte utan att man kände lite av atmosfären i rotundan, som restaurerats med pietet. Det mesta ser nog sig likt ut sedan det glada sextiotalet.

Här stod John, Paul, George och Ringo en gång och lirade vad som sedan skull bli klassiker. Vid den tiden avsevärt yngre än vad jag är nu. Fyllda av drömmar, talang och förhoppningar. Lokalen kan som mest ha rymt trehundra människor i publiken. Kan tänka mig att stämningen måste ha varit fantastisk.

Lite drygt fyrtio år senare ställer jag mig ensam, mitt på scenen och framför en mycket kort reportoir bestående av en låt. Låten är fyra takter lång och har en text som pockar till eftertanke, nämligen ” Vill man förändra världen, då får man ligga i”.

Robban Broberg har känslan, den saken är klar. Texten sitter som i Greta.

Nästa gång jag lirar här så tar jag med mig Tectyl och en stor svettig publik. Lokalen är som gjort för en lång, hänsynslös och intensiv rockkonsert.

CU