Igår, d v s fredagen den andra oktober, åker jag och min son Olov till staden för att käka middag på Max. Ett par hundra meter från Vårdsätravägen ser jag en man springa på gång- och cykelvägen. Utan någon närmare eftertanke stannar jag till och öppnar bilfönstret. Ropar sedan, “Är du på väg till stan?” varvid han svarar att så är fallet men att han har sin partner vid busshållplatsen. Jag meddelar då att han och hans bättre hälft kan åka med mig, om de så önskar. Sagt och gjort, jag hämtar makan Ingela vid busshållplatsen och vi styr kosan mot Uppsala. Den ofrivillige liftaren frågar var jag bor. Jag svarar, på Granelidsvägen 13, timmerhuset på höjden, var vid han säger, “jaha, det är ju du som lirar rock”.
Samtalsämnet under den fortsatta resan faller sig naturligt. Det visar sig att Johan Grim, som han heter, spelar i Solskensorkestern. Låtarna de lirar är huvudsakligen från trettio- och fyrtiotalet. Beundrarna har en snittålder kring åttio. I somras lirade de på Parksnäckan, inför en mogen och hängiven publik. I kväll skulle de in till Katalin för att lyssna på Landgren och Norberg. Jag skjutsade dessa trevliga människor till stationen. Åkte sedan vidare mot hamburgeriet och gladde mig åt vilka trevliga människor det finns, och hur ofta det är så att de riktigt trevliga ofta ägnar sig åt musik. Musikalitet är nog en kvalitet som ger mycket annat vid handen. Ska man ta upp en liftare, eller fråga någon som inte liftar om den vill hänga på, så ska man nog inrikta sig på utövare av musik.
Olov och jag fick våra pannbiffar med bröd och åkte sedan hem för att avnjuta dessa i hemmets sköte.
Mvh
Sten Skiöld
