Vi dagens excercis mol allena i vardagsrummet, i brist både på spelningar och repetitioner, stängde Tectyls sologitarrutövare av YouTuben. Inget bakgrundskomp, inga störande moment. Bara några ganska udda ackord att vila sig emot. Sen ut på den hala linan som brukar kallas improvisation. Inte en tillstymmelse till rock.
Vad är det som händer? Förra gången, om jag minns rätt, var det bossanova.
Det här låter ju som blandning mellan fado och jazz. Vart är världen på väg? Vad är det som händer? Skall detta sluta med att de famösa rocklegenderna i Tectyl går skilda vägar? Kommer den väderspände basisten från Hudiksvall återgå til proggen? Kommer den ikoniska trummisen återvända till storbandsorkestermusik? Kommer den oförskämd unga, för länge sedan, Skuttingegitarristen för evigt återfalla i ohejdat trubadurmissbruk? Frågorna tenderar att hopa sig och svaren lyser ännu starkt med sin frånvaro.
Kanske är det bara framtiden som sitter inne med svaret, och den har ju inte kommit ännu. Den som lever får se. Och, dystert nog, i denna pestens tid är det ju inget att ta för givet att man får uppleva framtiden.Hur som. Hade saker och ting varit som det borde så hade Tectyls bildsköna rockhjältar suttit i logen på Katalin i skrivande stund, just denna kväll. Suttit där och laddat tillsammans med de virila seniorerna i 60s Tribute.Laddat för att leverera habil rock till ett fullsatt Katalin. 470-480 vackra musikkännare som med sin entusiam åter skulle ha burit oss upp mot den sjunde musikhimlen.
Trodde inte jag skulle säga det, men det var tamejfan bättre förr.
Slutligen, det var tur att inte den taktfulle Burvall var med vid denna spontana improvisationsinspelning. Han hade haft tydliga och fräna synpunkter på det svajiga tempot.Kameramannen meddelar dessutom att kameravinkeln medvetet hållits sådan att betraktaren i möjligaste mån slipper ta del av artistens uteliggarliknande apparition.
