Rockplock

Lördagen den 26:e augusti.

Mannen, myten och legenden HB, lyckas nästan alltid hålla samma betongstadiga tempo vad beträffar sitt fyllande som sitt trumspel. En gång om året drämmer han till och fyller år, och det dessutom på samma datum -varje gång. Nu är det dags igen. Föga förvånande att han i livet landade bakom trummorna. Många är vi som har Hasse att tacka för den stadga han givit i våra liv och vårt musicerande.

Tectyls personalavdelning vill därför, tillsammans med de himla humana resurserna i bandet, framföra våra överdrivet rockrungande gratifikationer.

En personalförmån som enligt Tectyls bokhållare och kamrer dessutom skall vara helt skattebefriad.

De sistlidna dagarna har viss oro spritt sig ibland Tectylkoncernens absoluta toppskikt. Ett flertal av superstjärnorna tycks vara överladdade inför de kommande spelningarna på UKK (9/9 19.25) och Katalin (23/9. 21.00).

Åtgärder vidtas och bitar greppas just nu för att varva ned medlemmarna. TNB (Tectyls NyhetsByrå) återkommer inom en dräglig framtid.

Fjärran från fotoblixtarna, fansens gälla skrik nedanför scenerna, logernas dignande bord fyllda av Belugakaviar, välkyld Champagne, välrullade Havannacigarrer och långt bort från de fala gruppisarnas ständiga uppvaktning och skamliga förslag, träffar vi en stillsam man som sköter om Tectylernas material och utrustning.

I ett anspråkslöst timmerhus, inte långt från Uppsala stad, hanteras allt det där som måste hanteras för att en rockcirkus skall fungera. Allt det där som sker i tysthet men som likafullt är en förutsättning för framgången. Arbetet som genomförs med yttersta noggrannhet varje dag – men som sällan nämns i de glansiga tidningar och magasin som Tectyl ständigt exponeras i.

Vi möts i porten av en behaglig man i sina bästa år. Matte från Riala, som han plägar kallas, är anspråkslöst men praktiskt klädd. Han hälsar oss välkomna in i det allra heligaste; rummet där stjärnornas utensilier varsamt vårdas.
Här finns mycket att vila ögonen på. Tanken svindlar när vi betänker att dessa kalsonger och andra klädesplagg, som hänger prydligt på fyra olika sträck, faktiskt är de som legenderna använder sig av när de levererar sina kulturella landvinningar på världsscenen. Vi får en hissnande känsla av närhet som kittlar.

Runt om i lokalerna ser vi i övrigt allt det ett rockband behöver. Allt är välordnat. Precision och struktur tycks vara Mattes ledord.

Vi sätter oss ned vid kaffebordet och blir bjudna på en kopp snabbkaffe och några någorlunda finska pinnar.

Matte börjar berätta. Vi lyssnar andäktigt.

“Det hela började för drygt tjugofem år sedan. Jag jobbade då som lastbilschaffis på ASG. Styckegods. Slitigt, men ett hederligt sätt att förtjäna levebrödet. En sensommarafton var jag och flamman på biltur. Asconan behövde vädras och motioneras och vi kände också för att se oss omkring. När vi passerade Vassunda hörde vi vad vi uppfattade som levande musik från bygdegården. Vi stannade till och lyssnade. Ju mer jag hörde desto mer förstod jag att detta kanske var vad jag borde ägna mitt liv åt. Sagt och gjort. Jag klev ur bilen och gick in. Väl där var det dags för en paus och bandet drogs sig tillbaka för en stunds välförtjänt vila. Jag gick, utan någon tvekan, rakt in i logen och presenterade mig.

På den vägen är det. Jag erbjöds och tackade direkt ja till att bli bandets materialförvaltare. Ett karriärval jag aldrig ångrat. Jag träffar stjärnorna allt som oftast och det är kanonkillar – hela bunten. Inte alls så diviga som vissa journalister vill hävda. Jordnära och sympatiska killar som bara råkat vara så in i helvete begåvade och talangfulla. Och det är ju inte deras fel -eller?”

Vi frågar vad som är på gång just nu och Matte tar till orda igen.

“Just idag har jag inventerat tubsocksförrådet. Alla vet ju att det är av största vikt att samtliga stjärnor har hela, knallsvarta och väl sträckta tubsocker på sig när de uppträder. Jag kunde konstatera att det eviga turnerandet, med ständiga tvättningar, blekt sockorna anmärkningsvärt. Vad jag såg var en kaskad av nyanser i svart. Inte bara femtio utan fler än så. Något behövde göras – och det fort. Beslutet kom av sig själv. Ibland fattar jag beslut innan jag ens förstått det själv. Tubsockorna skulle färgas. Genom denna åtgärd kunde de åter bli becksvarta, rocksvarta.”

Matte visar oss resultatet av dagens materialvårdsinsats. Vi kan inte annat än bli imponerade. Tubsockorna fullkomligt lyser av svärta. Bländande svart.

Vi kan föreställa oss glädjen och uppskattningen hos stjärnorna nästa gång det är dags att äntra scenen. Med så svartsvarta sockor är det som bäddat för ännu en oförglömlig leverans av rockmusik när den är som bäst.

Hur skulle det ha sett ut om Tectyl lirade på Konserthuset UKK 9/9 19.25 och Katalin 23/9 21.00 i grådaskiga strumpor?

Vi avrundar vårt besök, tackar för oss och lämnar Matte och hans oerhört betydelsefulla kulturgärning. Sannolikt kommer vi aldrig framdeles betrakta en materialförvaltare igen på det sätt vi en gång gjorde.

Tack Matte!

P.S. På de två bilderna ser vi (till vänster) sockorna innan färgning och till höger när det åter svärtats. D.S.

Nya rykten
om ny sponsor för Tectyl

Rockbranschen har väl för all del alltid
präglats av ständigt skvaller, illvilliga rykten och förmenta antydningar om
och kring rock- och pockhjältarna i Tectyl. Det är således inget nytt att ännu
ett rykte är i svang. Denna gång handlar det om att bandet kan vara på väg att
kamma hem ytterligare ett fett sponsorkontrakt.

Det flesta känner ju till den sedan bandets
begynnelse stadiga sponsorn, som fabricerar rostskyddsmedel. Ett stöd som
avsevärt bidragit till att bandmedlemmarnas underreden är som nya, trots att
vissa gott och väl har passerat de trettio.

Ryktena om att basisten i bandet är sponsrad av
Tena lär dock vara osant. Han betraktas visserligen av många beundrare som
läcker. Det behöver dock inte nödvändigvis innebära att han själv läcker.

Snacket om att den väldige huvudsångaren och
gitarrsolosolisten får avsevärda summor från Mensa tycks – av de uppgifter vi
tagit del av – också vara ogrundat. Hans kommentar är att han visserligen skulle
platsa där, men att föreningar som överväger att inkludera, alternativt
ekonomiskt stötta, sådana som han, nog inte är något han gärna beblandar sig
med.

Han betraktar sig fortfarande som normalbegåvad,
fast på en ovanligt mycket kreativare och högre nivå än de flesta.

Det heta och nya är att bandet fått ohemula
erbjudande från vinindustrin. Närmare bestämt från Rosé-tillverkarnas
internationella förenade förbund (RIFF). Detta, varken vita eller röda, tjut
har ju vissa problem med sitt varumärke.

Många betraktar ju detta mjukrosa vin som något
media, näringsliv och politiskt nomenklatura berusar sig på (gratis) under den
så kallade Almedalsveckan. I denna koordinerade veckolånga vardagsfylla
samstäms allt inför det kommande året av skådespelad oenighet. I ett töcken av
rosé blir man överens – och behagligt packad – på en gång. Behändigt. Sedan
åker man hem, lätt bakfull. Hem och fortsätter att spela oense. Oense ända fram
till dess det är dags för nästa rumlande innanför för de medeltida murarna. När
det åter är dags att bilda ett Hansa-band. Denna årliga “Trio med Bumba
med makten” har, förutom att bidra till Rosévinförsäljarnas förtjänster,
fått mången svensk att förstå hur allt hänger samman.

Vissa andra förknippar rosé med något lätt
fjolligt. Vare sig en riktigt karl eller en rekorderlig kvinna dricker väl rosé
– eller? Tycks vissa säga. Detta harmlösa rosaskimrande mellanvin hamnar därför
i ett slags utansförskap bland de jästa druvsafterna. Åter andra ser detta mittemellanvin som något
som inte hittat sin plats. En entitet som väntar på en hemvist.

Vad tror man då om möjligheten att Tectyl skulle ge sig i lag med detta?

“Inledningsvis kan väl nämnas att vårt varumärke är blytungt.”
Värt en hel del pluring” Något vi jobbat på i trettio år”, är den
första kommentaren från trumissen i bandet.

Basisten är något mer försiktig när vi nämner ryktena för honom.

Äsch! Så där säger ni väl till alla världsstjärnor? Jag struntar väl i färgen på vinet, så
väl som på gruppisarna.”

Kompgitarristen är dock något mer mångordig, och säger:

“Vadå, Rosé? Vafan?! Bafatt, en stor del av rocken, liksom, bygger ju
på Rosè. Guns and Rosé? Pink (Rose fast
på engelska) Floyd och Pink (se senaste parantes).I grunden är ju allt rosa. Varför skulle då inte tjutet vara det? Det skulle kännas djävligt naturligt att få deg för att stå för det
rosa.

Hemma i Skuttunge var dessutom Skogsstjärnan ofta rosa till färgen. Lite
grand som fotogen, fast mer lättdrucket. Jag är på. Jag tror på rosa.”

Slutligen frågar vi strängvirtuosen och turnéförvaltaren om hans åsikt.
Följande är hans sangviniska och uttömliga svar.

“Vafan, det ger ju deg. Vi lirar rock. Världen runt. Dag efter dag.
Nya scener. Ny publik. Om färgen på det jag dricker, för att släcka min törst,
är röd, grön, brun, vit eller rosa, det skiter jag i. Rock´n roll har ingen
färg, förutom svart, och det är ju ingen färg. Eller hur?

Och för den delen, Tectylarna har väl alltid varit vinarskallar. Hur
skulle vi annars ha tagit oss ända upp till rockens stjärnhimmel?

Och livet går vidare.

Tectyls basist, ibland kallad den evige konfirmanden,
kliver ut ur garderoben och blottar sina ideal och förebilder. Förutom Gullan
Bornemark och Paul Paljett som synes således även Rolandz. Vid närmare eftertanke är ju likheten mellan Dan “Gullan” Fagerlund och Roland slående. Inte konstigt då att basspelet klingar dansbandligt även under några av Tectyls tyngre rockrökare.

Den allra sista av junidagar 2017 spelade legenderna i Tectyl på Skogsvallen, Östervåla. Sedan 1935 har kollegor bevistat denna folkpark. Karl Gerhard, Sara Leander och så vidare fram till ABBA, Gyllene tider och Roxette. Att döma av det museum man nu öppnat så saknas ingen svensk artist. Alla tycks ha passerat Skogsvallen. Många internationella stjärnor har också varit där. Simon and Garfunkel, Chuck Berry och Status Quo för att nämna några.
Nu hamnar även Tectyl i museet. Det var sannerligen på tiden.Vilket stjärnmuseum skulle väl vara komplett utan Tectyl, frågar sig vän av ordning.
Spelningen gick alldeles utmärkt. Första passet var det dock lite tunnsått på dansbanan, då i stort sett ingen hade hittat fram till folkparken redan vid åttablecket. Pass två och tre artade det sig dock. Ett stort antal, huvudsakligen yngre, buggade loss ordentligt.
Övriga artister, Eddie Meduza lever och Björn Rosenström, levererade också. Att döma av texterna stod dock Tectyl, i vanlig ordning, för de moraliskt försvarbara budskapen.

Idag visade divorna i det legendariska rockbandet ännu en gång att de minsann inte enbart frotterar sig med andra världsstjärnor, Polarprispaneler, skitförmögna odräglingar och fotomodeller från Victorias sekret och andra avsöndringar.
Som om det vore det mest naturliga i världen gick bandet mangrant till Studenternas idrottsplats i avsikt att övervara Uppsalalaget Sirius hemmamatch mot bibelbältets stolthet, Jönköping södra. Visserligen gick de in via VIP-ingången (VIP= Väldigt Imposanta Personer) och åt en dräglig middag i det lika VIPigga tältet. Någon måtta för det ju ändå vara på folkligheten. På läktaren satt de dock, som framgår av osjälvisbilden, mitt ibland de vanliga människorna.

Hasse, som flera gånger blivit misstänkt för misshandel, då han ofta slår utan sans och behärskning på sina helt oskyldiga trummor, hade packat sin portfölj av äkta läderimitation. Med sig i den samma hade han bengaliska eldar, knogjärn, stilettbatong och spanska ryttare. Givetvis fanns där även en termos med varm glögg.
När vi väl fått honom att förstå att det inte var AIK som var på besök lät han sina attiraljer förbli i portföljen. Nja, med undantag för glöggen förstås.

Basisten Dan, som vaknade till en stund strax innan halvleksvilan och ställde den högst befogade, men på bristande allmänbildning och ringa erfarenhet baserade, frågan varför de 22 kortbyxklädda herrarna i de två lagen inte kunde ha var sin boll. Då hade man ju helt kunnat undvika allt detta käbblande om samma boll. På det sättet hade det ju dessutom blivit flera mål, hävdade han bestämt.

Vidare ondgjorde han sig över den svartklädde man, dessutom utan något nummer på ryggen, som till synes utan någon funktion sprang runt bland männen som jagade en och samma boll. Till råga på allt spelade han understundom på en illa stämd flöjt. Och, när han han gjorde det stannade allt liksom av. Sedan somnade han om.

Skuttunges svar på Zlatten och tillika kompsolisten Tomas tjatade envetet om att det inte var riktgt rättvist. I och med att Jönköping kommer från bibelbältet så har de säkert försänkningar hos gud. Enligt honom var det närmast att betrakta som någon form av dopning om man hade gud på sin sida.
Matchen slutade oavgjort, vilket får betraktas som en form av gudomlig rättvisa.

Det enda smolket i Tectyls bägare var väl att man efter matchen tvingades skriva autografer till publiken. Vad annat var att vänta. Efter att ha skrivit 4936 autografer lämnade stjärnorna Studan, något avdomnade i handlederna

Tectyl har alternativet.

Få har väl undgått att följa den vedervärdiga utvecklingen i media och för den delen övriga delar av samhället. Allt fler hänger sig åt rent trams. Riksdagsmän sjunger falskt i tv, seriösa författare dansar illa i låt oss dansa, en gång trovärdiga forskare fläker ut sig i frågesporter, vetenskapsmän blottar sig i rita gissa spring-program, före detta idrottsstjärnor visar med allt tydlighet att formen inte håller i sig och namnkunniga söderjournalister tror offentligt fortfarande att de är bärare av sanningens budskap. Ur led är sommartiden.

Därför slår nu Tectyl ett slag för det seriösa. Vi tar tag i allvarsbiten. Greppar tydligt behovet av att komma åter till någon form av värdighet. Ger den lugna stoltheten och högtidligheten åter en chans. Vi står ju för rockens syrliga rötter. Sorgens fruktbara mylla. Det mörka som givit bluesen, och för den delen vår egen folkmusik, musten och tyngden.

Med denna bild statuerar vi ett gott exempel. Se dessa män i staten. Framgångar, bekräftelser, ständiga frestelser, utlevelser, hutlösa lovord, skamliga förslag, helsidor i allsköns press, lismande musikrecensenter och paparassisar var än de går.

Se på bilden! Här har ni fyra snedsvurna män. Män med ett uppdrag. Karlar som slagits förr. En grupp som givit sig hän. Allvaret kommer tillbaka. Tectyl är bäraren, missionären. Se i deras blickar. Här finns föga tvivel. Här finns målmedvetenhet. Fokus. Djävlaranamma. Sisu och vissa tecken på blodsprängdhet.

Nu är det slut på fnissandet i logen. Hädanefter har vi allvarliga dialoger med de gruppisar som hemsöker oss. Nu tisslas det inte längre i rockbussen. Och, på alla de frågor vi får från de valhänta murvlarna skall vi ge faktatunga och utförliga svar.
Nu djävlar är det allvar som gäller.

Och kom ihåg! Det finns de exegetiker som vill hävda att Jesus aldrig garvade. Föga vet väl vi rockveteraner om detta. Allt som oftast glömmer vi att ta med nya testamentet på våra turnéer. Ett står dock klart, just denna dag för nästan två tusen år sedan, lär han inte ha flabbat i någon större omfattning. Och vem skulle väl ha gjort det?