En ton så stark vid djupet av värkande hjärta
Blind för kraften i rörelsen. Rusande stillhet. Kapslad frihet av stål. En armslängd från den momentana utsläckelsen. Bakom sig köpingen i norr. Med lin framför sig som ett galleri över den svenska aeronauthistorien. Dynamik i aluminium. Även det projektiler att skjuta människor genom rummet i. En gång satt i dessa stolta män. Beredda, måhända, att kasta sig ut i strid för de sina. I strid mot envar som kränkte det rum av luft som är bara vårt.
All den tankekraft som fanns bakom varje balk och skruv, varje vinkel, varje mekanisk konstruktion i dessa farkoster. All den tid så fylld av kreativa flöden som spenderats på fullfärdigandet. Så stora resurser nedplöjda i maskiner gjorda för förintelse. Kanske spelar det mindre roll vad, än att skapa, för människan. Lusten ligger inte i syftet utan i processen. Lekfullheten i full blom när den sista handen läggs vid atombomben. Nöjda män som ser på varandra. Ett lag som segrat. Segrat över fienden, de till synes olösliga problemen och gåtorna. Intet smolk i den bägaren av tankar på vad avsikten med det de kreerat egentligen är.
Den goda människans värld föresvävar. I den byggs aldrig Tunnan, Lansen, Draken, Viggen eller Gripen. Möjligen en vinge att segla på. Att segla till sikt och kartering. Utopia och kanske inte en plats för den människa vi idag känner. Så ren att den blir olidlig. Så ren som Ferlins himmel. Inte ens en grå liten småtjuv lurar på grönan farstukvist. Bäst som det är. Utan ondska ingen godhet. Utan vinter inte den oförblommerade längtan efter sommar och prunkande liv och grönska.
Hunger och en snabb Statoilwurre. Numera 12, fordom 10. Än sen då, vem bråkar numera över tjugo procent? Inte jag, inte hungern. Inte när man skall stämpla om 90 minuter. Stämpla till ännu en betald och levererad del av sin levnad. Hur ställer man en begränsad tid i varat till den ersättning man får för att vara vid just en plats, under viss tid med förväntning att göra en viss syssla?
Ändå är väl till syvende og sidst kärleken störst. Korv eller utan. Bära eller brista. Jag passerar strax platsen. Låt det vara. Inget skäl att bromsa.
Sen kommer gitarrerna, när man minst anar. Vid krönet till ännu en av alla dessa lagom svängda backar. Just när man minst anar. Tonföljden och valet. Varje ton rätt i tempot. Samlingar, grupper av toner så väl i varandras sällskap att de ger mer än summan av tonerna. Dessa vibrationer som sätter luft i gungning går inte mig förbi.
Från det inre, arkivet av alla de tonerna som fångats genom öron och år, flyter paket av associationer och minnen. En ton är inte materia, ändå sätter det hjärtan i brand.
Sten
