Och ljuset kommer åter
För varje morgon blir ljuset starkare, strålarna längre och intensiteten starkare. Så sakteliga återvänder livet efter mörkret. Vintern har väl i och för sig inte varit mycket att hovera sig över. Annat var det på den gamla goda tiden. Då frös turnébilen fast på folkparkparkeringarna, fingrarna stelnade och strängarna brast av pur chock när man tog dem ur fodralen. Ja, livet som rocker har blivit avsevärt bekvämare, kampen för överlevnad lite lättare. Livet ja, detta besynnerliga tillstånd av ickedöd. Detta fenomen som till största delen av tiden består av nedbrytning och föruttnelse, efter en intensiv uppbyggnadsfas. Att tjafsa om det där med meningen är väl en överstånden fas. Det båtar föga. Meningen skapas – i den mån det överhuvudtaget är möjligt – var gång man spelar ett riff, var gång man sätter ett solo, var gång en stämma sitter som i Greta, ett intro klaffar klockrent. Meningen, och vad som är mening är upp till var och en att bestämma, ligger i flytet, när fyra människor agerar som en, uppgår i ett tonuniversum av ickemateria.
Lite ljus skadar inte. Glest mellan gig och syrén. Aromatiska lundar som fyller borrarna med lust. Nog skall vi ut ändå, ut och lira oss svettiga. Den levande musiken har väl sina bästa år bakom sig. Vi också. Med ålderns rätt kan vi luta oss tillbaka, men det skall vi inte göra. Om så bara på repen ska vi kämpa vidare.
Jag tänker ibland på Olle Åkerfeldt. Han valde att gå ur tiden. Han valde att inte fortsätta striden. Rätt eller fel? Det är upp till var och en att bestämma. Var du nu än är Olle – hoppas du har det bra.
Mvh
Sten
