Den eviga pendlingen mellan dur och moll
Tänk vilken skillnad det blir när man sänker tersen. En sådan liten förändring och vips råder sorg. En ynka liten förändring av svängningarna och allt framstår i mörker. Ett finger som byter plats på halsen. Livet är väl litet grand på samma sätt. Hur många gånger har inte dur på någon sekund förbytts i moll. Så snabbt det går, så tunn linje mellan glädje och sorg, yster och dyster.
Vem bestämmer fingrarnas placering på greppbrädan? Du eller livet? Hur som helst måste väl ambitionen vara att -när outrot närmar sig – man kan konstatera att felan åtminstone till lejonparten var stämt i dur. En del blues krävs väl för att skapa den referensram i vilken glädjen, durackordet, framstår som just dur. Moll kan ju ge en sådan njutning.
Still got the blues!
Sten
