Trettio grader och ingen nåd. Solen ger inte den minsta chans att komma undan. Jag sitter vid mitt fönster på kontoret och gläds åt att kylan fungerar men funderar samtidigt på om detta är meningen med livet. Som vanligt har jag tillbringat en timme i bil för att komma till jobbet, tack och lov med luftkonditionering i bilen. Säljarna har uppenbarligen börjat ta semester, många kollegor likaså, varför telefonen är förvånansvärt tyst. Det finns således tid till eftertanke.
Juni närmar sig sitt slut. Våren passerade snabbt och sommaren håller på att göra samma sak. Blundar en stund och tror mig förstå att tiden inte är en konstant utan en accelererande process som endast för utsläckelse med sig. Dagen passerar och jag smiter iväg så tidigt som skammen kräver. Hemma har barnen slöat i värmen och väntar på att jag skall komma hem med mat – och laga den.
Efter att detta är gjort cyklar jag en och en halv mil i värmen. Duschar svetten av mig efter hemkomsten och unnar mig en sval öl. Sätter mig på berget och tar fram lutan. Spelar lugnt Stones Wild Horses. Oj vad de nya strängarna klingar vackert.
Tectyl har bytt medlem och gruppen är ny. Det känns bra. En injektion som kommer att ge oss behövlig skjuts in i höstmörkret. Musiken finns där ändå, mitt i den förfärligt raska färden genom oändligheten. Kanske kan toner få en att uppfatta mer av allt som sker och ge varje sekund mer tid. Kanske är musiken universums svar på förgänlighet. Kanske.
Vi ses där tiden tar slut! Vi tar oss dit på en våg av musik och toner.
Sten
