Igår var jag på plats och lyssnade till min brors band, Q-cuts. De spelade i Sanda bygdegård och hade samlat en ansenlig skara gäster. Bror min, Torbjörn, som jag spelat med sen jag var i sju- åttaårsåldern, har ett gäng gubbar som han lirar med sen länge. De hade det gemensamt från begynnelsen, förutom intresset för rock och annan musik, att de arbetade på Sandvik Coromant. Där av namnet Q-cuts, vilket på engelska betyder avstickningsverktyg. Idag består gänget av femtio procent ny kraft från Forsmark och femtio från Sandvik Coromant.
Detta var första gången sedan 1990-talets början som jag hörde bandet. För cirka sjutton år sedan var jag med på en repetition och lirade. Närmare bestämt på folkets hus i Gimo. Usch vad tiden går.
Efter ett första pass präglat av viss nervositet blommade gubbarna ut och det började låta riktigt bra. Min brors röst, ( Tobbe är sångare i de flesta av låtarna ) är ibland skrämmande lik min egen. Eller är det tvärt om? Kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Samma urmusikaliska gener och samma uppväxt.
Tråkigt nog var jag tvungen att lämna festen och spelningen innan det gavs tillfälle att hoppa in och lira med gubbarna. När det var dags för mig att vända åter till Uppsala fick jag hämta min Stratta på scenen och ge mig av, ospelad.
Jag är dock övertygad om att liret fortsatte långt in på de små timmarna och att publiken hängde på till det ganska obittra slutet. Musiken svängde, och människorna med den. Rock on Q-cuts!
Mvh
Sten
