Det är nästan svårt att beskriva känslan av att glida fram i en stor, brutal, mullrande Dodge Ram. Med skuffen fylld att utrustning och gitarrer och kupén full av förväntansfulla Tectylare. Helt klart är det mer känsla än förnuft. Det står bortom allt tvivel. Men känslan är skön och njutbar. Det är något annat att glida upp på gårdsplanen framför spellokalen med en mullrande V8 under huven och proffsiga dekaler på bussens sidor, än att landa i två eller tre personbilar. Vi har nu på sistone varit utsocknes på två spelningar med bussen. Den går som en klocka. Utrymmet är fullt tillräckligt, även när vi tar med vår skrymmande sånganläggning.
Snart är hösten här och förhoppningsvis får vi rikligt med tillfällen att vädra Ramen.
Redan nu har vi en bokning på Katalin, 26 september. Högst troligt lirar vi i centrum under Kulturnatten, 13 september. Och mer skall det nog bli.
Slutligen, som framgår av rubriken, är vi numera inte Ram-lösa.
