Tectyl, ett lysande exempel på lyckad integration
När man ständigt läser om Sveriges i allmänhet och Malmös i
synnerhet totalt misslyckade försök att skapa integration kan det vara en tröst
att ta del av Tectyls arbete inom området. Till skillnad från nämnda
misslyckare så kan istället detta band visa konkreta exempel på att det
faktiskt går att lyckas även med så här svåra processer. Trots en ständig ström
av nyanlända till denna redan heterogena och etnobrokiga kulturpyttipanna har
man, genom aktiva åtgärder, lyckats. Exemplen är ras ande många och alla kan
inte redovisas här. Vi lyfter därför fram några, representativa fall.
Det ensamkommande hälsingeflyktingbarnet
Redan efter 29 år har han inlemmats och accepterats i
bandet. Vissa av de övriga medlemmarna vill nu till och med göra gällande att
även hälsingar är människor. Även om han, redan vid ankomsten, blev hårt
basifierad i bandet, så tog det bara några år innan vissa inkluderande
tendenser kunde skönjas. Visst stack han ut när han kom, säger bandets huvudintegrator.
Han såg annorlunda ut. Klädde sig besynnerligt. Hade exotiska värderingar och
en helt annan kvinnosyn än övriga stjärnor i bandet. Pratade vad han påstod var svenska, men som
få förstod något av. Hade svårt att förstå den sociala koden, samarbetsproblem
och agerade impulsivt.
Nu, idag, är han som vilken annan medlem som helst. De
flesta förstår numera brottstycken av vad han säger. Inom något decennium
pratar han trögflytande rikssvenska. Den annorlunda klädseln finns fortfarande
där, men är bara en yttring av svårartat dålig smak. Samarbetet går riktigt
bra, då och då. Fortfarande vissa problem att visa taktfullhet dock. Övrig
fullhet klarar han av med glans. Kvinnosynen har också utvecklats. Sannolikt på
grund av den solida feminism som alltid genomsyrat rockbranschen. Visst, han
ser fortfarande lite annorlunda ut, men vilken basist gör väl inte det. Titta
bara på Gene Simmons. Och han är inte ens från Hälsingland.
Skuttungen
Som en nytvättad och desinficerad scout ramlade en
förortsgrabb ned mitt i det virvlande rocklivet. En av urbaniseringsvindarnas vilsna
frön som tog sig från vischan in mot civiliserade delar av landet. Två skilda
världar skulle mötas.
Inte nog med att han präglats av förortslivets nödtorft och
andliga frugalitet, han hade dessutom ägnat sig åt trubadureri, vilket är en i
stort sett utdöd kulturyttring. I vissa sedan århundraden isolerade delar av
förorterna existerar dock detta fortfarande. Avsaknaden av kontakt med omvärlden
har bidragit till att det fortlever, om än i begränsad omfattning. Inte nog med
det. Mycket på grund av den gagneliga miljön han växt upp i och formats av så
var han i stort helt oförstörd. Slätt skinn, rosiga kinder, oskyldiga grå ögon,
en lever helt utan fett eller skrumpning och i övrigt en uppsyn som om världen
var god.
En utmaning var det, säger huvudintegratorn. Men skam den
som ger sig. Övriga medlemmar fick gå på profylaktiska kurser. Studiebesök
gjordes i förorterna, med den mullrande turnébussen.
Nu, bara några få år senare,
är han naturaliserad och accepteras ganska ofta av övriga. Genom de hårda
törnar bandkamraterna generöst delat med sig av har han härdats. Ett brutalt
turnerande, utan rast och ro, med alla hälsovådliga ingredienser och i övrigt
ohälsosamma vanor har patinerat honom. Förbudet att överhuvudtaget pilla på
nylonsträngade akustiska gitarrer – utan tillstymmelsen till distortion- har fått honom i stort sett trubaduravvänjd.
Ganska snart ser har lika tilltufsad, härjad och sliten ut som övriga vrak i
bandet.
Och integrationen är snart
total.
