Dagarna blir veckor. Veckor blir månader. Och tidens framfart bryr sig föga om pandemier. Den har gått och gått sedan tidens begynnelse. Och någon början på tiden finns som bekant inte, och kan inte heller finnas. Dock började pestens tid, dess härjningar och konsekvenser, för snart fyra månader sedan. Förutom död och svårt lidande så tystnade och stannade så mycket av det som ger livet mening. Den levande, vibrerande, uttrycksfulla och i förhållande till den inspelade, tillrättalagda musiken så fullständigt överlägsna musiken tystnade. På sätt och vis dog den. Fast ändå inte.
För Tectyl, precis som för många andra band, orkestrar och körer, så sinade totalt flödet av den för livsmoset så värdefulla grädden. Repetitionerna har fått ställas, så även spelningarna. Och tystnaden brakade plötsligt in i en vardag där ljuden från samspelet varit en viktig del av livet. Musiken dog. Döden är tyst. Men musiken har flera liv. Musiken kan dö, en smula, men aldrig helt och fullt. Så länge det finns människor, finns det musik.
Saknaden av repetitionerna är smärtsam, även om vi vet att många lidit mer och betalat ett ojämförligt högre pris för pestens härjningar. Saknaden av spelningarna svider som ett vakuum.
Efter några veckor saknar man inte bara musiken i sig själv. Denna själavårdande våg av svängningar i luften. Efter ytterligare några veckor saknar man vännerna i bandet. De bröder man delat det musikaliska brödet med. Bandpolarna man gormat på, garvat med och tillsammans tagit sig vidare på musikens stege mot högre höjder med.
Efter ett par månader saknar man till och med basistens ideliga väderspänningar och Skuttungegitarristens försök att förvandla rockrepen till kyrkokörsrepetitioner, med fika, kaffebröd och småprat. Ja, till och med trummisens oupphörliga försök att hamra och slå ihjäl sina i grunden ganska oskyldiga Ludwigpukor.
Saknad är ett trist tillstånd att befinna sig i.
Må denna förbannade pest försvinna. Snart, nej nu!
Vill det sig väl så kan vi åter stå på Katalins stora scen 24 oktober. Ringrostiga men spelsugna. Sommarspelningen på Katalin fick ju ställas in. Även denna gång växlar vi på scenen med de hjältarna i 60:s Tribute. Vi står för den moderna musiken, d v s sjuttiotal, och Tributerna för sextiotalets pärlor i pop- och rockhalsbandet.
Som synes på bilden nedan var vår affisch på Katalin, hösten 2019, granne med Ola Magnell (må den store poeten och viskompositören vila i frid) och CajsaStina Åkerström.
