Kom på mig själv, sittandes på min hemarbetsplats, med att lägga upp fötterna på köksbordet. Det är ju något jag aldrig skulle drista mig till, när jag föregår med gott exempel, på kontoret. Noterade då att jag icke blott var utrustad med fräcka tubsockor utan även ett par snygga sandaler. Tanken flöt därefter iväg en smula. Jag måste erkänna att mitt absoluta fokus på handläggning och administration för en kort stund blev lidande.
Drog mig till minnes hur jag under stundom blivit bemött när jag burit just sandaler. Mina kollegor i Tectyl är allt annat än vänliga mot mig, när jag kommer till rep-lokalen i dylika fotbeklädnader. Jag skulle till och med vilja hävda att de blir både nesliga och tarvliga mot mig. De säger, utan minsta inlindning, förklenande saker om mig och om skodonen. När jag, sårad och välkränkt, senare funderar på varför de gör på detta viset finner jag inget enkelt och begripligt svar. Att det har att göra med sandalerna i sig kan jag sluta mig till. Dyker jag upp i myggjagare, kopojkstövlar eller gympapjuck så brukar de ju som regel vara ganska bussiga mot mig. Ja, till och med hänsynsfulla och överseende, ibland.
Tankarna vandrade sedan vidare. För min inre syn passerade då ett axplock av filmsnuttar. I dessa framträdde kollegor i rockbranschen på scen. Jag lade då märke till ingen av följande kollegor bar sandaler; Kilmister, Rose, Richards, Jagger, Fogerty, Sting, Clapton, Springsteen, Mc Cartney, Hetfield eller Christer Sjögren.
Kunde mina bandkompisars aversioner mot just sandaler ha att göra med det? Frågan bet sig fast. I avvaktan på att jag kommer till insikt om detta kommer jag åka till repetitionerna i mina nya Foppa-tofflor istället.
