Lyckan är stor, så här i början av ett helt nytt decennium, inom den kärniga Tectylfamiljen. En efterlängtad tilldragelse har välsignat orkestern. En synnerligen välskapt särling bland alla de lyror som frekventerat musikvärlden i allmänhet och rockbranschen i synnerhet, landade här om natten i stjärnbandets sköte. Längtan har varit stark och långvarig. Viss oro finns dock fortfarande angående hur bandmedlemmarna medelst lämpliga åtgärder skall kunna integrera denna extrema minoritet ibland alla de övriga befintliga gitarrerna som brukas inom familjen. Hur skall denna, i ett fåtal tillverkade gitarrmodell, kunna beblanda sig med och bli accepterad av de övriga mer mångtaliga? Vi talar här om en svenskformgiven gitarr som tillverkats i ett lätträknat fåtal exemplar. Övriga lyror tillhör månghövdade skaror. Världen är full av Fendergitarrer, Gibson dito, även så Hagström, Washburn, Suzuki med flera.
Framtiden får utvisa hur detta vanskliga integrationsprojekt kommer att lyckas.
I väntan på detta kan vi dock redan konstatera att tillskottet uppfyller alla tänkbara förväntningar. Med sina klassiska linjer och en arkitektur som står ingen mer namnkunnig gitarrmodell efter, pryder den sin plats på en av Sveriges största gitarristers nästan lika stora mage. Gitarristen i fråga mäter 195 centimeter i strumplästen och består av 100 kilo vältrimmade muskler och tonsäker hjärna.
Ljuden den kan framställa, rätt hanterad med kärlek och väl utvecklad spelteknik, lämnar föga i övrigt att önska och öppnar nya dörrar för en fortsatt musikalisk utveckling.
Dessutom äger den egenskaper och färdigheter få andra gitarrer kan stoltsera med. Endast genom att lyfta på potentiometerna kan man växla mellan dubbel- och enkel spole på mikrofonerna. Med andra ord, från humbucker till single coil, som man med en mer engelskbaserad terminologi hade uttryckt det. Mycket praktiskt! Från en Les Paul till en Telcaster på ett tjillevipp, för att beskriva det något hårddraget.
Hur kom då detta att ske?
Vid sistlidna spelning på Katalin visade den namnkunnige gitarristen i det andra bandet, 60s tribute, Roland Morell stolt upp en formskön gitarr. Han strödde beröm över den stiliga skapelsen och nämnde att det numera oftast var den han spelade på. Det var en Malmberg, Tatoo, och på den vägen var det.
Gitarrens påbrå då, frågar sig vän av ordning?
Ursprunget till denna särling tillverkades av Göran Malmberg (där av namnet på gitarren; Malmberg) i slutet av sextiotalet. Malmberg, som var möbelsnickare i grunden, gjorde en handfull specialtillverkade gitarrer till bland annat Roffe Wikström och Kenny Håkansson.
Den mest legendomspunna gitarr Malmberg formgivit och tillverkat är nog ändå den stärnformade gitarr som Björn Ulvaeus spelade på när de vann eurovisionsschlagerfinalen i Brighton, 1974.
Björn Clern, själv en driven bluesgitarrist och innehavare av den legendariska gitarraffären Tip Top på Söder i Stockholm, är numera i högsta grad involverad. Han ser till att varje exemplar i den begränsade tillverkningen, som byggs av duktiga hantverkare i Sydkorea, görs helt i enlighet med ritningarna och med rätt kvalitet och väl valda träslag.
Varje gitarr signeras för hand, på baksidan, av Göran Malmberg. Med varje gitarr följer ett certifikat som försäkrar dess äkthet och, som synes på bilden, ett riktigt praktiskt och snyggt fodral – med logotypen väl synlig.
Förutom stor glädje inom orkestern hävdar vissa att antydningar till avundsjuka kan skönjas. En diagnos som i övrigt aldrig har förekommit inom orkestern. Andregitarristen blänger, enligt samma källor, trånande på nykomlingen och tycks inte längre vara fullt lika nöjd och belåten med sin Gibson Les Paul, Honey burst.
Måhända får vi inom en inte alltför avlägsen framtid se ännu en Malmberg hängandes på ytterligare en sexpacksmage i bandet.
Den som lever får se.
