Rockplock

Vågorna går höga och blodet är hett i de asociala medierna. Ja, till och
med i de mer sociala dito. Det mörka nätet svämmar över av etterdrypande
emotioner. Många ondgör sig å det grövsta över vad som utspelade sig på
Skogsvallens folkets park för bara några dagar sedan. Bilder har slipprat ut,
via okända källor, på vad som skedde i logen, bakom den legendariska scenen. De
är dessa i allmänhet och den bild i denna artikel i synnerhet som piskat upp
indignationen i de breda folklagren. Vid tillfället var de förhärdade och
vackert åldrade rocklegenderna i sällskap med kollegor i något lägre ålder.
Närmare bestämt mellan fyrtionio och trettiotvå år yngre. De något yngre var
inga mindre än Blixterz; ett redan etablerat band trots medlemmarnas ringa
ålder.

Vad var det då som skapade folkstormen? Titta på bilden så förstår ni!

Utan minsta tecken på skam i kropparna utsätter Tectylisterna de unga
musikanterna för en orgie. En orgie i droger. Något som tyvärr rockbranschen
varit känt för och som satt sina omisskänliga spår även hos de i övrigt
välbehållna ikonerna.

På bordet i den väl tilltagna logen ser man hur det dignar av lockande
farligheter. Hur skall väl en ungdom kunna stå emot, när de dessutom ser hur de
tämligen ouppnåeliga idolerna oblygt tar del av härligheterna.

Sockerstinna läskedrycker, som till exempel kokad kola. Fullkomligt
förödande för tänderna. Sötspäckad Fanta, denna djävulskt lömska dryck.
Saltstänkt mineralvatten, så kallade Lokabomber. Livsfarligt och
beroendeframkallande. Och, helt utan några försök att dölja vilka
oegentligheter som försegick, en väl tilltagen termos till brädden fylld av i
stort sett oblandat koffein.

Som om inte detta vore nog sägs det att utanför bilden fanns smör- och
kolhydratdrypande polarbrödsmackor med ost och – tro det eller ej- skinkskivor.

Tectyl försvarar sig med att även de unga, som ger sig in i denna hårda
bransch, måste lära sig den hårda vägen.

– Det hjälper inte med moralpredikningar. Vissa saker måste man gå
igenom på egen hand, avslutar den av långvarigt Fantamissbruk svårt märkta Tectylbasisten
med.

De övriga i fantombandet nickar allvarligt och instämmande.

Sistlidna lördag, 30:e juni 2018, var det dags igen att spela på den
legendariska folkparken Skogsvallen. Första gången var förra året och efter vår
leverans då var vi välkomna åter. Denna gång skulle vi växeldra med ett annat
gäng på parkens andra scen. Scenen är stor och vi kunde rigga på var sin sida
utan att trängsel uppstod. Klockan åtta var det dags. Blixterz tog första
fyrtiofemminuterspasset. Riktigt duktiga var de. Svängig musik, någonstans
mellan rockabilly och dansband. Sen var det vår tur. Ännu hade inte så mycket
folk hittat fram till dansbanan. De som hade gjort det dansade desto mer
ivrigt. Efter vårt pass var det åter dags för Blixterz. Sen var det åter vår
tur. Efter det passet fick banden en timmes paus medan John Lindberg trio
lirade på utomhusscenen. Sen var det dags igen. Två timmar kvar innan det var
dags att sänka volymen. Nu körde vi halvtimmes pass. Vi var dock överens om att
de skulle kliva in när det var cirkus femton kvar. Då var det dags för att
lira tillsammans.

Avslutningen blev riktigt kul och det svängde rejält. Förutom Johnny be
good så körde vi en längre boogie med rikligt med solon.

I pausen fick vi möjlighet att bekanta oss lite med grabbarna i
Blixterz. Det visade sig vara en smula yngre än gemene Tectylare. Bandledaren,
som var äldst, var närmare bestämt tjugotre år gammal. Vi kunde konstatera att
medelåldern i Blixterz var ungefär fyrtio år lägre än Tectyls dito. Ofta blir
ju Tectylarna beskyllda för att vara spolingar och rockstekare med fukt bakom
öronen. Här låg vi dock i visst lä.

Till och med Tectyls äppelkindade nytillskott, Skuttunge-Tompe, framstår
i relation till dessa juveniler som en aning distingerad och patinerad. Det
vill inte säga lite. Att vår välbehållna trummis skulle kunna vara deras farfar
var också en liten kittlande tanke.

Sympatiska ynglingar var de dessutom. Och, förstås musikaliska och
drivna musikanter. Rötterna deras var i trakterna kring metropolen Hedesunda.
Sveriges Detroit. De hade dessutom börjat lira ihop i god tid, redan när det var i
femtonårsåldern. Nu var de redan ganska etablerade och hade lirat till och med
på den berömda Malungsveckan.

Härligt och befriande var det också att höra, från den ganska
högprofilerade sångaren och bandledaren, att Streaplers var hans stora idoler.
Vi kan inte påminna oss ha hört något liknande från någon yngre förut.

Att det gick bra för killarna tydde väl deras turnébuss på. En ganska
modern och fräsch Mercabuss, med övernattningsbingar byggda ovanför lastutrymmet. Sannolikt är vår turnébuss, Dodge Ram, tjugofem år äldre. Don efter personer således.

Det sköna i sammanhanget var att de i stort sett gillade samma musik som
vi. Och att de älskade genuint att lira. När vi väl lirade tillsammans framstod
det så klart att musiken inte har någon ålder. Svänger det så svänger det,
oavsett om man är tjugo eller sjuttio år gammal.

När vi väl var klara med packningen av prylarna i våra bussar, vid halv
tre på natten, önskade vi dem all lycka i deras framtida karriär. Det är ingen
lätt bana de slagit in på. Men den är väl värd att försöka sig på.

I övrigt blev det en bra kväll på Skogsvallen. Vettigt med publik. Bra väder. Fantastiskt trevliga arrangörer, som var nöjda med det vi bidrog med.

Att få träffa grabbarna i Blixterz gav aftonen och natten en lite extra guldkant.