Franz Schubert, eller “Lillsvampen” som han något förklenande kallades av sina polare i Wien, var sannolikt som bäst de sista två åren av sitt korta liv. Likt en rockstjärna dog han ung. Endast trettioett år gammal lämnade han det jordiska. Hans obeskrivligt vackra – och rikliga – musik lever dock för evigt. En av de musikaliskt allätande juvenalerna i Tectyl bevistade en orgie i Schubert innevarande dag (2017-11-25). Redan vid första stråktaget kände han kongenialitet med musikanterna i Vamligebokvartetten. Dessutom bjöd de på Schuberts stråkkvintett i C dur, D 956, OP posth 163. En veritabel goding, pärla eller örhänge – välj själv.
Redan under de första takterna av Allegro ma non troppo reste sig pälsen på den då ditresta rockaren. Fysiskt och ändå så mycket hjärta och ande. Så evinnerligt vackert. Rakt in i själen.
Att dessutom få sitta ett par meter intill musikanterna ger en extra dimension till upplevelsen. Man känner nästan strängarna, anspänningen. Man kan noga uppfatta blickarna, kroppsrörelserna, ögonens uttryck, kommunikationen musikanterna emellan. I ansiktena ser man inlevelsen, glädjen, koncentrationen och samspelet.
Allt det där som gör musik till något som höjer det över alla övriga konster. Allt sker här och nu. Så mycket nu att man inte kan leva mer intensivt än så – åtminstone inte i fredstid.
På grund av den cyniska och hårda rockbranschens något objektifierande syn på medlemmarna i Tectyl, vilket de har att leva med, tvingas de hålla ett avsevärt avstånd mellan bandet och deras beundrare. Ibland saknar de närheten, men en sådan kan leda till fördärvligheter. Kammarmusiker får – enligt säker källa – sällan skamliga förslag på vägen från kyrkorummet åter till sakristian.
För övrigt fanns många likheter mellan Vamligebokvartetten och Tectyl. Tätheten, det skarvlösa svänget, telepatin och den genuina glädjen i att göra musik – där och då. Här och nu. Kanske kan detta vara ett inslag på nästa Tectylfest, som sedan tre år tillbaka genomförs på Katalin.
Huruvida Schubert skulle ha varit en rockstjärna idag, om han levde nu, låter jag vara osagt. Helt osannolikt är det dock inte. Hade han varit det så skulle rocken berikats. Han skulle dessutom utan att ha stuckit upp, ha kunnat delat scen med Prince, Madonna eller Angus Young. Även Schubert var blott en tvärhand hög. Närmare bestämt 1,52 m lång. Hans förmåga att komponera hade dock inga yttre gränser.
