Rockplock

De sistlidna dagarna har viss oro spritt sig ibland Tectylkoncernens absoluta toppskikt. Ett flertal av superstjärnorna tycks vara överladdade inför de kommande spelningarna på UKK (9/9 19.25) och Katalin (23/9. 21.00).

Åtgärder vidtas och bitar greppas just nu för att varva ned medlemmarna. TNB (Tectyls NyhetsByrå) återkommer inom en dräglig framtid.

Fjärran från fotoblixtarna, fansens gälla skrik nedanför scenerna, logernas dignande bord fyllda av Belugakaviar, välkyld Champagne, välrullade Havannacigarrer och långt bort från de fala gruppisarnas ständiga uppvaktning och skamliga förslag, träffar vi en stillsam man som sköter om Tectylernas material och utrustning.

I ett anspråkslöst timmerhus, inte långt från Uppsala stad, hanteras allt det där som måste hanteras för att en rockcirkus skall fungera. Allt det där som sker i tysthet men som likafullt är en förutsättning för framgången. Arbetet som genomförs med yttersta noggrannhet varje dag – men som sällan nämns i de glansiga tidningar och magasin som Tectyl ständigt exponeras i.

Vi möts i porten av en behaglig man i sina bästa år. Matte från Riala, som han plägar kallas, är anspråkslöst men praktiskt klädd. Han hälsar oss välkomna in i det allra heligaste; rummet där stjärnornas utensilier varsamt vårdas.
Här finns mycket att vila ögonen på. Tanken svindlar när vi betänker att dessa kalsonger och andra klädesplagg, som hänger prydligt på fyra olika sträck, faktiskt är de som legenderna använder sig av när de levererar sina kulturella landvinningar på världsscenen. Vi får en hissnande känsla av närhet som kittlar.

Runt om i lokalerna ser vi i övrigt allt det ett rockband behöver. Allt är välordnat. Precision och struktur tycks vara Mattes ledord.

Vi sätter oss ned vid kaffebordet och blir bjudna på en kopp snabbkaffe och några någorlunda finska pinnar.

Matte börjar berätta. Vi lyssnar andäktigt.

“Det hela började för drygt tjugofem år sedan. Jag jobbade då som lastbilschaffis på ASG. Styckegods. Slitigt, men ett hederligt sätt att förtjäna levebrödet. En sensommarafton var jag och flamman på biltur. Asconan behövde vädras och motioneras och vi kände också för att se oss omkring. När vi passerade Vassunda hörde vi vad vi uppfattade som levande musik från bygdegården. Vi stannade till och lyssnade. Ju mer jag hörde desto mer förstod jag att detta kanske var vad jag borde ägna mitt liv åt. Sagt och gjort. Jag klev ur bilen och gick in. Väl där var det dags för en paus och bandet drogs sig tillbaka för en stunds välförtjänt vila. Jag gick, utan någon tvekan, rakt in i logen och presenterade mig.

På den vägen är det. Jag erbjöds och tackade direkt ja till att bli bandets materialförvaltare. Ett karriärval jag aldrig ångrat. Jag träffar stjärnorna allt som oftast och det är kanonkillar – hela bunten. Inte alls så diviga som vissa journalister vill hävda. Jordnära och sympatiska killar som bara råkat vara så in i helvete begåvade och talangfulla. Och det är ju inte deras fel -eller?”

Vi frågar vad som är på gång just nu och Matte tar till orda igen.

“Just idag har jag inventerat tubsocksförrådet. Alla vet ju att det är av största vikt att samtliga stjärnor har hela, knallsvarta och väl sträckta tubsocker på sig när de uppträder. Jag kunde konstatera att det eviga turnerandet, med ständiga tvättningar, blekt sockorna anmärkningsvärt. Vad jag såg var en kaskad av nyanser i svart. Inte bara femtio utan fler än så. Något behövde göras – och det fort. Beslutet kom av sig själv. Ibland fattar jag beslut innan jag ens förstått det själv. Tubsockorna skulle färgas. Genom denna åtgärd kunde de åter bli becksvarta, rocksvarta.”

Matte visar oss resultatet av dagens materialvårdsinsats. Vi kan inte annat än bli imponerade. Tubsockorna fullkomligt lyser av svärta. Bländande svart.

Vi kan föreställa oss glädjen och uppskattningen hos stjärnorna nästa gång det är dags att äntra scenen. Med så svartsvarta sockor är det som bäddat för ännu en oförglömlig leverans av rockmusik när den är som bäst.

Hur skulle det ha sett ut om Tectyl lirade på Konserthuset UKK 9/9 19.25 och Katalin 23/9 21.00 i grådaskiga strumpor?

Vi avrundar vårt besök, tackar för oss och lämnar Matte och hans oerhört betydelsefulla kulturgärning. Sannolikt kommer vi aldrig framdeles betrakta en materialförvaltare igen på det sätt vi en gång gjorde.

Tack Matte!

P.S. På de två bilderna ser vi (till vänster) sockorna innan färgning och till höger när det åter svärtats. D.S.