Nya rykten
om ny sponsor för Tectyl
Rockbranschen har väl för all del alltid
präglats av ständigt skvaller, illvilliga rykten och förmenta antydningar om
och kring rock- och pockhjältarna i Tectyl. Det är således inget nytt att ännu
ett rykte är i svang. Denna gång handlar det om att bandet kan vara på väg att
kamma hem ytterligare ett fett sponsorkontrakt.
Det flesta känner ju till den sedan bandets
begynnelse stadiga sponsorn, som fabricerar rostskyddsmedel. Ett stöd som
avsevärt bidragit till att bandmedlemmarnas underreden är som nya, trots att
vissa gott och väl har passerat de trettio.
Ryktena om att basisten i bandet är sponsrad av
Tena lär dock vara osant. Han betraktas visserligen av många beundrare som
läcker. Det behöver dock inte nödvändigvis innebära att han själv läcker.
Snacket om att den väldige huvudsångaren och
gitarrsolosolisten får avsevärda summor från Mensa tycks – av de uppgifter vi
tagit del av – också vara ogrundat. Hans kommentar är att han visserligen skulle
platsa där, men att föreningar som överväger att inkludera, alternativt
ekonomiskt stötta, sådana som han, nog inte är något han gärna beblandar sig
med.
Han betraktar sig fortfarande som normalbegåvad,
fast på en ovanligt mycket kreativare och högre nivå än de flesta.
Det heta och nya är att bandet fått ohemula
erbjudande från vinindustrin. Närmare bestämt från Rosé-tillverkarnas
internationella förenade förbund (RIFF). Detta, varken vita eller röda, tjut
har ju vissa problem med sitt varumärke.
Många betraktar ju detta mjukrosa vin som något
media, näringsliv och politiskt nomenklatura berusar sig på (gratis) under den
så kallade Almedalsveckan. I denna koordinerade veckolånga vardagsfylla
samstäms allt inför det kommande året av skådespelad oenighet. I ett töcken av
rosé blir man överens – och behagligt packad – på en gång. Behändigt. Sedan
åker man hem, lätt bakfull. Hem och fortsätter att spela oense. Oense ända fram
till dess det är dags för nästa rumlande innanför för de medeltida murarna. När
det åter är dags att bilda ett Hansa-band. Denna årliga “Trio med Bumba
med makten” har, förutom att bidra till Rosévinförsäljarnas förtjänster,
fått mången svensk att förstå hur allt hänger samman.
Vissa andra förknippar rosé med något lätt
fjolligt. Vare sig en riktigt karl eller en rekorderlig kvinna dricker väl rosé
– eller? Tycks vissa säga. Detta harmlösa rosaskimrande mellanvin hamnar därför
i ett slags utansförskap bland de jästa druvsafterna. Åter andra ser detta mittemellanvin som något
som inte hittat sin plats. En entitet som väntar på en hemvist.
Vad tror man då om möjligheten att Tectyl skulle ge sig i lag med detta?
“Inledningsvis kan väl nämnas att vårt varumärke är blytungt.”
Värt en hel del pluring” Något vi jobbat på i trettio år”, är den
första kommentaren från trumissen i bandet.
Basisten är något mer försiktig när vi nämner ryktena för honom.
Äsch! Så där säger ni väl till alla världsstjärnor? Jag struntar väl i färgen på vinet, så
väl som på gruppisarna.”
Kompgitarristen är dock något mer mångordig, och säger:
“Vadå, Rosé? Vafan?! Bafatt, en stor del av rocken, liksom, bygger ju
på Rosè. Guns and Rosé? Pink (Rose fast
på engelska) Floyd och Pink (se senaste parantes).I grunden är ju allt rosa. Varför skulle då inte tjutet vara det? Det skulle kännas djävligt naturligt att få deg för att stå för det
rosa.
Hemma i Skuttunge var dessutom Skogsstjärnan ofta rosa till färgen. Lite
grand som fotogen, fast mer lättdrucket. Jag är på. Jag tror på rosa.”
Slutligen frågar vi strängvirtuosen och turnéförvaltaren om hans åsikt.
Följande är hans sangviniska och uttömliga svar.
“Vafan, det ger ju deg. Vi lirar rock. Världen runt. Dag efter dag.
Nya scener. Ny publik. Om färgen på det jag dricker, för att släcka min törst,
är röd, grön, brun, vit eller rosa, det skiter jag i. Rock´n roll har ingen
färg, förutom svart, och det är ju ingen färg. Eller hur?
Och för den delen, Tectylarna har väl alltid varit vinarskallar. Hur
skulle vi annars ha tagit oss ända upp till rockens stjärnhimmel?
Och livet går vidare.
