Jag vaknade, något kallsvettig och darrande. Bilderna från drömmen spelades upp i mitt inre. Jag såg hur jag, med gitarren i famnen, gick ut på scenen i Sal B, Uppsalas konserthus, UKK. Vände mig mot läktarna, där sittplats fanns för 340 människor. Väl spridda på läktaren sitter cirka femton personer. Närmast sörjande till bandet samt ett äldre par som somnat under föregående programinslag, vilket var smöropera. Hur futtigt såg inte detta ut? Ett hav av platser på de väl tilltagna läktaren och nästan inga där. Nåväl jag lämnade sängen och påbörjade dagen. Messade bandkollegorna och bad dem öka aktiviteten för att locka publik. Samtidigt som jag påminde om att proffs spelar med samma inlevelse och känsla oavsett hur många som sitter på läktarna.
Och så kom då kvällen då det var dags att äntra scenen på riktigt. Detta var dessutom på min födelsedag. Visst pirr i magtrakten, precis som det ska vara. Kort tid på sig att rigga och ingen möjlighet att kolla ljudet ordentligt. När väl sladdarna och pedalerna var på plats lyfter jag blicken mot publikplats. Salongen är fullsatt! Till sista plats. Dessutom står ett antal människor bredvid läktarna och vid ingångarna. Oj! Det innebär ungefär fyrahundra människor som tagit sig hit för att se Tectyl. Oj, vilken känsla. Då var det bara att skrida till verket. Fylld av positivt adrenalin. Gensvaret var suveränt och energikicken av den fyllda salongen gjorde att låtarna satt bra. Tätt och svängigt. Tiden flög fram och efter sista låten ropades vi in för ett extranummer. En höjdarspelning. Lite magiskt och så långt från farhågorna man kan komma. Ett minne för livet. Jag tror inte man kan känna sig mer levande än när man står på scen och spelar levande musik utan tillsatser för en publik som är med på noterna. Tack kära publik! 
