Det var inte utan att stämningen var något högtidligt och laddad med ett synnerligt allvar. Stunden var stor. Vissa vill kanske kalla det en milstolpe. Bandets språkrör och ledsångare (för kvällen iklädd avbrutna revben, för att accentuera vikten av att nå själslig mognad genom lidande), i vanligt ordning rörande ödmjuk och utan tillstymmelse till åthävor, väljer att “möjligtvis kalla det en kilometerstolpe”.
Det är nu klart, och i och med detta offentliggörande å den digitala tidsålderns motsvarighet till Post och inrikes tidningar, det vill säga Fejjan, även eklaterat till Tectyls alla musikälskande anhängare.
Tectyl träder in i kyrkorummet.
Med sig tar de sitt oomstridda musikaliska kapital, andliga pregnans och tonala räckvidd.
“I grund och botten har vi alla ett brådjup att ösa ur. Det andliga är ju en del även av rocken. Vi har bara inte riktat denna ackumulerade laserstarka energi mot just detta forum. Men, nu är det dags. Vi är redo.” säger bandets basist, som för övrigt enligt vissa sett ut som en nytvättad och upprumpad konfirmand sedan han i trettioårsåldern närmade sig puberteten.
“Att inleda det hela den 17:e april i den ståtliga katedralen i Skuttunge känns helt naturligt. Vi lämnar nu den trånga och sekulära garderoben. Vi öppnar våra själar och sinnen för mer än det profana.” tillägger bandets kortfjuniga yngling och tillika i trakterna av katedralen hörande gitarrist.
Bandets trummis, som sedan länge, och långt innan denna sakrala vändning kom att bli aktuelll, har hållit bandets något yviga medlemmar i herrans tukt och förmaning, vill dock avslutningsvis flika in följande; “Att vi lyckliggör kyrkorna med vår talang och vårt kunnande innebär inte bandet lägger av att även framdeles uppträda på ställen som Antje och hens kollegor finner vara högst tvivelaktiga”.
På vidhängda bandsjälvis kan betraktaren själv se hur himla andliga dessa rockare i själva verket är bakom den garvade ytan. Skåden de sökande blickarna! Man ska inte missta sig att det yttre; det vill säga det tuffa, det något härjade och världsvana, lätt desillusionerade och kreativt resignerade, maskulina och eftersträvansvärt oborstade är allt som är.
Döm aldrig mer Tectyl efter dess glättiga yttre.
