Sistlidna måndag genomförde den stränga strängbändaren och tillika ledsångaren i Tectyl en högst oplanerad luftfärd. Som så många andra dito följdes den av en landning. Just denna landning skedde på is. Skälet till detta var att artisten i fråga ägnade sig åt skridskoåkning, eller långfärds dag mot natt, för att travestera en annan konstnär (som hade den goda smaken att för det mesta vara bosatt där det sällan lägger sig någon is).
Helt i strid med vedertagna rekommendationer för hur gitarrister bör landa, vare sig det är på is eller annat hårt underlag (t ex publik), var det höger tumme som tog emot den första stöten. 98 kilo – vältrimmade muskler och en volyminös hjärna – koncentrerades på denna för utövare av den sköna strängkonsten högst vitala yttre lem. Armbågen tog den andra stöten. Även den ansenlig. Resterande kroppsdel som bromsade in fallet var höger axel.
Medlöpare, på den aktuella tillfrusna sjön Trehörningen, vittnar om att själva luftfärden var stilfull, rent av vacker i sin grace och elegans. Landningen lämnade dock en hel del i övrigt att önska beträffande nyss nämnda kvaliteter. Sviterna genomlids nu. Svullnad och outsäglig smärta. En explosion av tumfärger, från rött till ystert grönt. Sedan en djupblå nyans som nu övergår i kallbrandssvart. En i sig passande färg för en rockrebell.
När det meddelades till de övriga i orkestern att repetition inte var att tänka på, med hänvisning till det uppkomna predikamentet, hade den hårdhudade och omvittnat lågempatiska basisten mage att kläcka ur sig på grötiga Hudiksmål “En stukad tumme! Skadevanåt att komma med? IS har väl åsamkat många avsevärt allvarligare skador än så.”
