Några dagar efter hemkomsten från Marocko, Casablanca och Rabat faller pusselbitarna på plats. Minnets mosaik antar mer tydliga former. Intrycken framkallas så sakteliga i det inre framkallningsrummet. Bilderna blir klarare, tydligare och lättare att förstå. Nå, vad tar man då med sig hem som oförskämt privilegierad rockstjärna? Vilka energier bringar man in i musiken, till scenen, till repetitionerna, till komponerandet?
Sammanfattningsvis; inte mycket att ta med sig till rockens värld. Snarare var känslan att man borde ha tagit med sig en hel del av det som är rockens genius ned dit, i stället.
Bjärta kontraster. Fattigdom och till synes mycket hög standard blandades vilt. I och för sig var antalet tiggare i Casablanca färre än i Uppsala, men fattigdomen kändes mer äkta. Den var dessutom inhemsk och inte inrest. Musiken man hörde, förutom den av västersnitt, var traditionell arabisk. Jag hör att det svänger, men kan inte riktigt hänga med och bli medryckt. En kulturell skillnad, antar jag. Kul dock att de inte helt blundar och sväljer det amerikanska kulturpaketet, med hull och hår.
Levande musik stötte vi överhuvudtaget inte på. Det var svårt nog att hitta ett hål i väggen där man kunde få en öl. Förutsättningen var att man gick in genom en dörr där det såg ut att finnas ingenting. Väl inne var belysningen sparsmakat. Röken tät och segregationen total. Här satt männen, gubbarna och tog några bira, kedjerökte och dolde sig för världen utanför.
Allt som allt var landet på väg mot allt högre materiell standard. Byggena stod som spön i backen. Infrastrukturen och kommunikationerna var på gång. Bilparken föryngrades, även om de något större taxibilarna huvudsakligen utgjordes av mellan 25 och 30 år gamla Mercedes, som – med all rätt – osade diesel.
Trots detta var intrycket att man inte hade det så morsamt, som Norsken säger.
Det var svårt att se var och när Marockanen hade sin lattjolajbanlåda, så att säga.
Hur som helst, kul att få uppleva haket. Väl värt en resa, i goda vänners sällskap.
Sannolikt, i och med att livstiden är högst begränsad, ränner jag inte hit igen med särskilt stor frenesi.
Det finns andra ställen på klotet kvar att upptäcka.
Allt i avsikt att finna guldkornen som tillför musiken ännu något.
Vet inte när. Vet dock att, det bär av igen.
Tids nog snor någon biljetten. I stället får man en enkel, till evigheten.
Jag hoppas och tror att det finns dräglig rock där.
Vad är annars vitsen med att dö.
Med Marockansk hälsning
Sten
