Det rockhärjade gitarrlegenden Sten Skiöld söker i helgen inspiration i Berlin. – Stan har inslag som lockar, säger han och skruvar till korken på sin J D-flaska. – Det där brutala, skitiga, självförbrännande och stökiga som vi skulle behöva lite mer av i Tectyl.
Flera gånger i rad har grabbarna kommit nyktra och utsövda till repen. Det är inte bra för vårt rykte. Rätt var det är giggar dom väl så också, avslutar legenden och skruvar av korken igen.
– Det är därför jag lämnar fostervattnet, för att insupa lite ny energi. Jag måste dra en stund för att få distans till grottekvarnen, det eviga malandet, paternosterverket av spelningar som till slut flyter ihop och bildar en matta av adrenalin och buller. Några dagar i de gamla östkvarteren av Berlin är precis rätt medicin. Kanske hoppar jag upp, om andan fallet på, och jammar lite med några neddekade ex-DDR:are. Lirar de bara rätt rock, kanske nåt i stil med Stasi Quo, så vet man aldrig.
Jag är inte trött på musiken i sig, det är bara allt det där omkring liret. Det vill säga människorna.
Har aldrig förstått varför det alltid måste vara massa människor på giggen. Oftast ställer de bara till det och stör en när man försöker koncentrera sig.
Nej tacka vet jag en rejäl arena, gärna i ortodox kommunistarkitektur, med enorm scen och enorma läktare som gapar tomma, medan jag står och gapar på estraden. Nåt i den stilen hade jag tänkt mig. Vi får se hur det blir. Många i Berlin har i alla fall meddelat att de ser fram emot att jag för första gången gör ett besök i huaptstadten. Bara det är väl ett skäl att dra dit.
First we take Manhattan, then we take Berlin
