Rockplock

Om exakt en vecka står man där, svettig, och lirar, njuter och har det bra. Förhoppningsvis med ett stort antal vänner nedanför scenen, dansandes. Det mesta tyder på en bra anslutning till kalaset. Inbjudningarna har gått ut vitt och brett och gensvaret har varit gott. Tänk, det finns folk i vår ålder som fortfarande vill partaja, släppa loss och leva – lite till. Visst är väl det glädjande ändå. Tids nog, och det går fort, är vi så gamla att vi kanske vill men inte kan. Tanken på en Tectylfest där allt är rollatoranpassad ter sig idag så där lagom lockande. Men. vem vet, när man väl är där kanske man vill rocka i alla fall. Hängandes på en rollator med strattan runt halsen. Vafan, man blir ju inte för gammal for rock och roll. Jag dör. förresten, hellre med en gura runt halsen än ett rep.

Vi ses på lördag. Då är det jävlaranamma dags.

En sekund av en vardag. En av de räknade dagar man har att avverka. Sedan den där tiden som aldrig tar slut, och som väl ingen egentligen vet om det finns någon musik i. Himmel eller helvete, men musiken då? Tonerna, finns dom där? Harpa har man ju hört talas om – men hur kul är det. Tänk dig Smoke on the water på harpa! Ett tungt bluessolo på harpsträngar. Svårt, sannerligen svårt. Men i helvetet måste det väl ändå finnas musik, eller? Syndig och vederstygglig rock hör ju hemma där. Dessutom är lär det ju vara varmt som på en rockklubb, och rökigt, och stökigt, och fritt från hämningar. Hur skulle en sådan miljö framstå i tystnad? Det skulle bli ett rent helvete, eller hur?

Hur som helst. det där med toner och stenskott. Tanken slog mig att toner kan krossa en vindruta. Toner kan komma, när man minst anar, och krossa den där ytan som skyddar en mot vinden. Försätta en i vindbrus. Tvinga en att möta luften i rörelse, möta världen och framtiden – när man rusar fram genom rummet.

Liksom svänget, rytmen. Det där som gör att kroppen inte kan förbli stilla. Det där som gör att tiden stannar, och allt koncentreras till nuet. Ett nu som fortvarar till dess musiken tystnat och publiken gått hem. Sen går man hem lomhörd, lycklig, med en vindruta så perfekt krossad att själen kom loss. Somnar sedan i sängen och låter själen vara där uppe. Där borta, där framme, där ute.

Vaknar gör man sedan, förhoppningsvis, till en ny dag, var dag.