Ligger och kontemplerar, samtidigt som jag bloggar. Man är ju man, och därmed begåvad med god simultankapacitet. Solen strålar in genom de handblåsta fönsterglasen, i mina blyinfattade fönster. Förutom att jag påminns om att det kanske är dags att överväga en putsning av vindögonen så blir jag också påmind om det där som kallas vår. Luften, som kommer i pustar genom fönsterspringan, innehåller något särskilt. Ett budskap från Bore om att han lägger av snart, för denna gång. Ett vindburet löfte om återkommande liv. En doft av närande astronomiska strålar i antågande.
Det är så att det spritter i tio gamla fingrar och en i övrigt sliten och sargad kropp.
Ikväll skall jag spela. Spela så att fingrarna får springa av sig, som kor när de släpps ut på grönbete, efter en lång vinter. Vår som nalkas och en kväll fylld av musik, människor som dansar av glädje och lust samt euforin som förhoppnings infinner sig när det börjar svänga så där magiskt. När samspelet mellan grabbarna i bandet fungerar med bredbandstelepati. Då, då är det gott att leva.
Mvh
Sten
