Rockplock

See You leaving

( Musik E Berwald, Text S Skiöld )

Intro:

1. Day by day You slowly fade, leaving just shadows as You hide.

Open eyes, now they are closed, staring at darkness deep inside.

2. No more smile, no more joy, distant like stars in the sky.

I wonder where You´re heading now, sad and blue, but still You don´t cry.

Refräng: No more sorrow, no more pain Come tomorrow, love in vain

3. Suddenly You seem to loose all of the love You have for me.

Desperately I try to find what I can do to set You free.

Solo

Refräng x 2: No more sorrow, no more pain Come tomorrow, love in vain

Outro

Den eviga pendlingen mellan dur och moll

Tänk vilken skillnad det blir när man sänker tersen. En sådan liten förändring och vips råder sorg. En ynka liten förändring av svängningarna och allt framstår i mörker. Ett finger som byter plats på halsen. Livet är väl litet grand på samma sätt. Hur många gånger har inte dur på någon sekund förbytts i moll. Så snabbt det går, så tunn linje mellan glädje och sorg, yster och dyster.

Vem bestämmer fingrarnas placering på greppbrädan? Du eller livet? Hur som helst måste väl ambitionen vara att -när outrot närmar sig – man kan konstatera att felan åtminstone till lejonparten var stämt i dur. En del blues krävs väl för att skapa den referensram i vilken glädjen, durackordet, framstår som just dur. Moll kan ju ge en sådan njutning.

Still got the blues!

Sten

Och ljuset kommer åter

För varje morgon blir ljuset starkare, strålarna längre och intensiteten starkare. Så sakteliga återvänder livet efter mörkret. Vintern har väl i och för sig inte varit mycket att hovera sig över. Annat var det på den gamla goda tiden. Då frös turnébilen fast på folkparkparkeringarna, fingrarna stelnade och strängarna brast av pur chock när man tog dem ur fodralen. Ja, livet som rocker har blivit avsevärt bekvämare, kampen för överlevnad lite lättare. Livet ja, detta besynnerliga tillstånd av ickedöd. Detta fenomen som till största delen av tiden består av nedbrytning och föruttnelse, efter en intensiv uppbyggnadsfas. Att tjafsa om det där med meningen är väl en överstånden fas. Det båtar föga. Meningen skapas – i den mån det överhuvudtaget är möjligt – var gång man spelar ett riff, var gång man sätter ett solo, var gång en stämma sitter som i Greta, ett intro klaffar klockrent. Meningen, och vad som är mening är upp till var och en att bestämma, ligger i flytet, när fyra människor agerar som en, uppgår i ett tonuniversum av ickemateria.

Lite ljus skadar inte. Glest mellan gig och syrén. Aromatiska lundar som fyller borrarna med lust. Nog skall vi ut ändå, ut och lira oss svettiga. Den levande musiken har väl sina bästa år bakom sig. Vi också. Med ålderns rätt kan vi luta oss tillbaka, men det skall vi inte göra. Om så bara på repen ska vi kämpa vidare.

Jag tänker ibland på Olle Åkerfeldt. Han valde att gå ur tiden. Han valde att inte fortsätta striden. Rätt eller fel? Det är upp till var och en att bestämma. Var du nu än är Olle – hoppas du har det bra.

Mvh

Sten