Rockplock

Tectyl giggar på Lisas bröllop

Den gamla medeltidsborgen Wik vid Lårstaviken var platsen för Lisas och Gunnars vigsel. Redan som liten pilt var detta min favoritborg. I min barndom gjordes otaliga cykelturer till borgen. Icke blott – skall sägas – för att avnjuta det medeltida huset utan också för att ta ett svalkande bad i Mälarens grönskimrande vatten. Redan då hade jag en besynnerligt stark dragning till borgar, slott och herresäten.

Kan man tänka sig en bättre inramning? I riddarsalen var historiens vingslag så frekventa att de välklädda kvinnornas frisyrer låg i riskzonen. Inget bjäfs om gud utan pang på rödbetan – det vill säga kärleken. Och att det var frågan om riktigt genuin kärlek rådde inget tvivel om, det fullkomligt lyste om bröllopsparet.

Efter vigseln bar det av till Dalbyvikens strand. Bygdegården ligger vackert belägen på vikens västra sida, snett mitt emot Hammarskogs herrgård. Tidigare på dagen hade jag och övriga bandmedlemmar varit där och riggat. Lokalen visade sig ha scen och hyfsad akustik. Undertecknad, samt övriga i bandet, var en smula spända inför uppgiften att spela på en tillställning där det med största sannolikhet skulle vara tämligen torrlagt. Tectyls historia innehåller så vitt vi vet ingen spelning där inte alkoholen funnits med på ett eller annat vis. Skulle de gamla romarnas talesätt ”Nemo saltat sobrius” stämma?

Middagen var riktigt trevlig, med inslag av tal och framträdanden. Vid pass tio på kvällen, då det var sagt att bandet skulle påbörja sin spelning, var det förvånansvärt få inslag kvar. Luttrade som vi är hade vi nog väntat oss att det skulle dröja avsevärt längre tid innan det var dags att äntra scenen. Med en alldeles nyförvärvad förkylning var jag en smula orolig för att rösten inte skulle klara av dryga två timmars sång. Klassiskt takdropp, huvudvärk och svullna bihålor var kanske inte det bästa tillståndet för att leverera rock´n roll. Well, shit happens och the show must go on, som man säger i branschen.

Väl på scenen inledde vi, helt i enlighet med den låtordning Lisa varit med om att påverka, med Dizzy ms Lizzy. Döm om vår förvåning när dansgolvet fylldes till bredden av dansanta och rytmiskt begåvade. Så fortgick aftonen och Tectyls hela bemanning var nöjd med gensvaret. Lisa visade, genom sitt soloinhopp i Mustang Sally, att hon inte blivit allt för ringrostig på saxen. Lisas väninnor körade och doade, med den äran. Kul och uppskattat! Även om det inte blev fråga om något direkt nattsudd så blev det en riktigt hyfsad genomkörare. När väl sista numret var exekverat var vi nöjda med aftonen. Att döma av kommentarerna var även Lisa och Gunnar belåtna, vilket ju faktiskt är det viktigaste av allt.

Avslutningsvis vill jag sända en hälsning till min brorsdotter och hennes nyblivna make. Glöm aldrig att rock´n roll gör kärleken starkare. Man blir aldrig för gammal för rock och ju mer man spelar eller njuter av den desto yngre håller man sig – åtminstone mentalt.

Farbror Sten

En ton så stark vid djupet av värkande hjärta

Blind för kraften i rörelsen. Rusande stillhet. Kapslad frihet av stål. En armslängd från den momentana utsläckelsen. Bakom sig köpingen i norr. Med lin framför sig som ett galleri över den svenska aeronauthistorien. Dynamik i aluminium. Även det projektiler att skjuta människor genom rummet i. En gång satt i dessa stolta män. Beredda, måhända, att kasta sig ut i strid för de sina. I strid mot envar som kränkte det rum av luft som är bara vårt.

All den tankekraft som fanns bakom varje balk och skruv, varje vinkel, varje mekanisk konstruktion i dessa farkoster. All den tid så fylld av kreativa flöden som spenderats på fullfärdigandet. Så stora resurser nedplöjda i maskiner gjorda för förintelse. Kanske spelar det mindre roll vad, än att skapa, för människan. Lusten ligger inte i syftet utan i processen. Lekfullheten i full blom när den sista handen läggs vid atombomben. Nöjda män som ser på varandra. Ett lag som segrat. Segrat över fienden, de till synes olösliga problemen och gåtorna. Intet smolk i den bägaren av tankar på vad avsikten med det de kreerat egentligen är.

Den goda människans värld föresvävar. I den byggs aldrig Tunnan, Lansen, Draken, Viggen eller Gripen. Möjligen en vinge att segla på. Att segla till sikt och kartering. Utopia och kanske inte en plats för den människa vi idag känner. Så ren att den blir olidlig. Så ren som Ferlins himmel. Inte ens en grå liten småtjuv lurar på grönan farstukvist. Bäst som det är. Utan ondska ingen godhet. Utan vinter inte den oförblommerade längtan efter sommar och prunkande liv och grönska.

Hunger och en snabb Statoilwurre. Numera 12, fordom 10. Än sen då, vem bråkar numera över tjugo procent? Inte jag, inte hungern. Inte när man skall stämpla om 90 minuter. Stämpla till ännu en betald och levererad del av sin levnad. Hur ställer man en begränsad tid i varat till den ersättning man får för att vara vid just en plats, under viss tid med förväntning att göra en viss syssla?

Ändå är väl till syvende og sidst kärleken störst. Korv eller utan. Bära eller brista. Jag passerar strax platsen. Låt det vara. Inget skäl att bromsa.

Sen kommer gitarrerna, när man minst anar. Vid krönet till ännu en av alla dessa lagom svängda backar. Just när man minst anar. Tonföljden och valet. Varje ton rätt i tempot. Samlingar, grupper av toner så väl i varandras sällskap att de ger mer än summan av tonerna. Dessa vibrationer som sätter luft i gungning går inte mig förbi.

Från det inre, arkivet av alla de tonerna som fångats genom öron och år, flyter paket av associationer och minnen. En ton är inte materia, ändå sätter det hjärtan i brand.

Sten