Efterdyningarna av en spelning i Hebys folkets park
Jag vänder oron ryggen. Lämnar den där den hör hemma. Lutar mig tillbaka och släcker varje onödigt ljus. Klockan är tusen och mina käresta sover sedan länge. Skiöldsberg vilar tyst. Gryningen gläntar på dörren. Åter från en spelning – som så många gånger förr. Trött på ett behagligt vis. Sätter mig och öppnar en välförtjänt öl. En trött kropp, två rejäla klunkar sval bira, tre djupa andetag och så en stund för mig själv. En omistlig del av rocken. Det där efteråt. När allt är över och man torkat av sig svetten och roddat klart. Summerat insatsen, responsen och fördelat gaget. Adrenalinet har sjunkit tillbaka, spänningen har släppt. Fingrarna ömmar, utan att göra ont. Rösten trött och i morgon ännu mera bas än vanligt.
Den ringande tystnaden. Varv efter varv i en varm hjärna. Öron som vilar i det höga ljudet. Tyst och bullrigt. Njuter till. Stunden då tanken inte skenar. Skärmar mig, i oändligheten – mot det förtagande. Svindlande vackert. Utan ände, i detalj.
Stund som kunde få vara något litet längre.
En folkets park med kulörta lyktor. Värme, sensommarnatt och goda, glada människor med ögon känsliga för glädje och dans. I Hebys närhet, mitt ibland de egna hemmen. På en ås i västmanland. Fordom bruksbygd. Nu någonstans i utkanten av ingenting.
En park som hämtad från trettiotalet. Varje enskild autentisk detalj hämtad direkt från det förgångna. Pyntat och rustat. Från fäfot till det skick det en gång var. Som det var när människor tillsammans byggde parken. Byggde i glädje för glädje. En plats för kärlek och yster utlevelse.
Rotundans scen med handmålad dekor. Dansbana med slitna tiljor. Gretas kafé, strax intill, med glasveranda. Skjutbana. Lottstånd. Hederlig utetoalett. Grind med biljettkiosk och präktig skylt. Nästan allt i falurött, med grusgångar som vindlar sig mellan de ståtliga furorna.
Eder vän
Sten
