Måhända det futtigas regel att undanta
Knivskarpt. Skärande nära. Vass egg. Branta klippor mot tomheten. Spelet kan börja. Rollerna fördelas. För det flesta statist. Som alltid. Strävar vidare utan glöden att nå scenens zenit. Blickar stumt sig i kring. Hastar mot modulen och tryggheten. På plats och ännu en dag. 16.40, inte tidigare. Minus i flexen. Ångest. Mening? Bara inte minus i flexen. Grannen skickar e-post. Kedjebrev med hot om plötslig olycka för den som inte sprider vidare. Vilket fegt kräk han ändå är. Strax därefter flyktar texten vidare mot andra som inte vill ha men ändå inte bryter kedjan. Snart lunch. Stänger telefonen. Sammanträde låter bra. Det var ett tag sedan. Behövs väl inte längre. En kvart kvar. Sedan lunch. Avbrott. Okända människor. Brickan. Bordet. Sorlet och den teoretiska möjligheten att bli tagen för någon annan. Av betydelse. Vikt. Fråga grannen? Nej. Inte idag. Kanske i morgon. Jag kan ju alltid fråga i outlook. Gillar inte de där ögonen. Vet han kanske? Tränger bort och går mot trappen. 60 minuter. Hejar och ser glad ut. Det skall ju vara så. Visst hade hon gråtit. Eller var det bara allergi. Var det Berit hon hette? Full va hon i alla fall på förra firmafesten. Full som spruta. Sjukskriven sedan. Skamsen och rökt. Ryktet solkat till andras oförställda glädje. Kanske därför de röda ögonen. Vinkar till receptionen. Låtsas stämpla. Prydligt och korrekt. Mulet. Precis som i morse. Skit samma. Äta. Vad. Kinamat. Kosta på mig en tvårätters. Ensam vid bord för sex. Kinamannen sneglar ilsket. Slöseri med plats. Förlorade skattefria intäkter. Hit går inte jag igen. Tankarna hänger inte längre samman. Var för sig i ett vimmel utan struktur. Låt gå för det. Mera ris. Inte det. Det är väl för det där med bordet. Hit går jag aldrig mer. Skit ner er till Hongkong. Snåldjävlar. Häller ut soyan på bordsduken och lämnar brickan på bordet. Skarp protest som skrämmer. Kan jag göra så här? Kan jag verkligen? Går ut. 23 minuter kvar. Forcerar övergångsstället och förlorar så när smalbenen. Utan förvarning far min illa slitna sko ut mot BMV:ns sidodörr. Rejäl buckla. Tvärnit och påkörning bakifrån. Pisksnärt. Tystnad och där efter ilska och chock. Jag vandrar vidare. Nöjd. Skit ner dig BMW-djävul. Strax ifatt. Ännu mer ilska. Våld och tafflig brottning. Inget bra på det där. Hinner liksom inte med. Gör ont som fan. Spricker och knäcks i skön förening. Hur skall jag nu passera receptionen.
Slipsen åt helvete. Blod på vita skjortan. Lite ynklig helt enkelt. Om man bara kunde.
Då hade han legat där och bett om nåd. Ändå var det värt det. Jag läker och om inte –
who cares. Plåten lär den djävulen få pynta för. Fast det är klart. Med en 728:a så har han väl råd. Tre minuter kvar. Det kommer aldrig att gå. Gör det samma. Ta det eller ge fan. Tillbaka igen. Tystnad och nedåtstirrande nyfikenhet. Mullrar inom mig. Förstår ändå inte riktigt varifrån. Nästan lättar från golvet. Krafter. Rör mig inte nu. Låt mig vara. Stänger dörren och telefonen. Vilar pannan mot bordet. Drar ur sladden som fordom gav min PC ström. Blundar hårt och försvinner. Omedelbar och osynlig.
Lämnar inga spår. 7 år och inte ett avtryck. Bara bort där ingen bryr längre bort än nära. Så lättar den sista tampen. Ingen binder längre fast vid land. Terra firma adjö.
Någon får hämta det som är kvar. Sista tanken som lagras i minnet. Sedan tystnad och tomhet. Intighet som raderar. Tvättar såren och läker. En stillsam sömn och ljuvlig uppgivenhet. Var det inte ett leende jag kände just innan ljuset slocknade. Åtminstone stramade lätt kring munnen. Om minnet inte mig sviker var det så det kändes när man log. Men visst, det kan ha varit ett grin av smärta. Just nu spelar det mindre roll. Pjäsen är över och jag lämnar in som statist.
Sten
